Uthållighetsromanen

Sportromaner, speciellt om löpning och cykling, blir allt vanligare även i svensk skönlitteratur. Denna kamp mot jaget, kroppen vs själen, gestaltas med fördel i antingen upp- och nedförsbackar eller medan en hel stad står och hejar på lidandet. Samtidigt är det en bild av författarens egen kamp och högst eventuella triumf. Murakami har skrivit en hel bok om likheterna mellan romanskrivande och maratonlopp medan Bourdieu sammanfattar detta fiktionsskapande i blott fyra ord: ”motstånd, kamp, underkastelse och självutlämnande”.

Författarens eget kroppsminne är med andra ord en förutsättning för bra sportromaner. Att titlarna ofta blir en slags biografier i kortbyxor ökar förmodligen populariteten ytterligare.

Tack vare en bakgrund både som ledare och nyligen aktiv i cykellandslaget skriver Gabriella Ekström både initierad och spännande. Fast trilogin om den franske cyklisten Mathieu är även överraskande sinnlig. Kanske är det för att författaren är kvinna, kanske är det därför ”Vattenbäraren” (SE förlag) trotsar genrenormer även när det gäller begreppet ”vinna”.

Slutar med en sorts seger gör Mauro Covacichs ”Till bristningsgränsen” (Contempo)  – en intelligent italiensk maratonroman om en tränare ( 2.10-klass) för ett gäng lovande ungerskor (2.40). Mycket löpkänsla men framförallt är det en roman om nedbrytningsprocesser i kroppen varav sex och otrohet är en, i alla fall i boken. Samtidigt handlar det om ett närmast kolonialt förtryck. Som adoptivbyrån vs de barnlösa, Italien vs Ungern, naturen vs miljöförstöring: i ett försök att utvinna guld rann cyanid ut i floderna Tizsa och Donau år 2000 vilket blir en symbol för vad maratonkroppen kräver i fråga om späkning, utvinnande av mitokondirer och ren doping.

Flåshurtig framstår i jämförelse Sofie Sarenbrandts ”Andra andningen” (Damm) om ett dubbelmord under Stockholm Marathon. 330 sidor i (4.00-tempo). Svag intrig, kvartersbutiksprosa. Kanske bidrar även det faktum att tillskillnad från de ovanstående författare idrottar inte Sarenbrandt själv. Det blir ytligt även om deckaren är översatt till åtta språk. Ännu sämre är tyvärr ”Maratonlöparen som försvann” (Ekerlids) om portugisen som dog (på riktigt) under OS-maran 1912 skriven av en ambassadsekreterare i Stockholm, André Olivera.

Två utmärkta men väldigt olika romaner om sport har redan recenserats här på NT-kultur: ”Spelets konst” av Chad Harbach är en underbar melodram om baseball, sexualitet, Herman Melville och college. En relationsroman vars huvudpersoner ständigt förväxlar kärlek och vänskap, sport och konst, liv och lärande.

För jaget, extremtennisspelaren i Viktor Johanssons ”Den mörka sporten” (Wahlström & Widstrand) är ”vit tennis” inte nog. Det är en alltför tyst sport, låter som ”distade elgitarrer” och ”stänger inte ute alltsammans”. Istället tvingas man vandalisera tennishallar, bränna av bollkanonen på väktarna eller själv ställa sig framför och låta den pumpa ut bollar tills man faller omkull med bröstet fullt av blåmärken.

Detta är både sportromanens och dess författares framtid!

Ps Du kan hitta länkar till recensionerna av ”Den mörka sporten” och  ”Spelets Konst” på min systerblogg: Maxtiofingrar