Utrusningarnas roulette

I går rusande jag ut genom ytterdörren, kastade mig på cykeln och trampade i snömobben iväg till frukosthaket Systrar & Bröder där jag skulle träffa Hedvig Lindahl. Hon var redan där så även om jag hann precis i tid hann jag inte bjuda på frukosten som tack för intervjun. Jag var med andra ord både i tid och alltför sen. Jag är tidsoptimist, på alla plan.

Jag och Hedvig diskuterade jag bland annat utrusningar och deras avgörande betydelse. Alltid avgörande betydelse, åt ena eller andra hållet. Vi pratade mycket om hur en bra utrusning ofta räddar mål men att få, eller ingen, förstår att uppskatta det efter dess betydelse.

Det är också en märklig situation för målvakten eftersom det är ett ögonblicks beslut vars utförande tar många sekunder att genomföra. Och att det är målvaktens snabbhet, explosivitet som kan vara helt avgörande – två saker som aldrig annars ingår i målvaktens jobb, det är ovanliga arbetssituationer som det sällan eller aldrig tränas på.

Ibland blir det fel, då döms målvakten hårt trots att alternativet hade varit ett friläge för motståndarna. Inte konstigt att det är många målvakter som hellre stannar kvar nära mållinjen för att minimera risken för små misstag vars straff är stora och oproportionellt våldsamma.

Det är många faktorer som avgör ifall vi springer ut eller inte. Den viktigaste är naturligtvis att backlinjen ligger alltför högt upp, att deras offsidetaktik inte fungerar. Men det är målvakten som avgör ifall hen springer ut. Ofta vill målvakten hjälpa ett sitt lag som har problem och då är det lätt att man överarbetar situationer, tar alltför mycket ansvar.

I går kväll såg jag Evertons backlinje orsaka många och farliga bolltapp. De låg dessutom alltför högt utan understöd av mittfältare som misslyckades sätta press på bollhållaren. Dessutom saknade de vid alla farliga bolltapp en högerback.

Frilägena blev flera redan i första halvlek. På grund av backlinjens misstag, ett undermåligt defensivt mittfält och en tränare som valt en alltför riskabel taktik.

Första gången slog Sturridge bollen bredvid Tim Howard till 2-0. Andra gången bestämde sig lagets mest rutinerade spelare att i en kritisk situation ta ett större ansvar, ett alltför stort ansvar visade det sig. Han överarbetade sin uppgift och rusade ut till gränsen av straffområdet. .Sturridge var dock snabbare, Howard alltför långsamt trots att han rakat av sig förkunnarskägget. Sturridge lobbade över honom, en väldigt bra logg ska det sägas.

Jag är säker på att Howard gjorde felbedömningen för att laget höll på att förlora matchen men att det måste ha varit en kalkyl med väldigt många faktorer som skulle lösas under några tiondels sekunder. I TV fick Howard skulden för målet och på hans kroppsspråk såg man att han accepterade skulden. Hade han i det ögonblicket istället skällt på sina medspelare för att de gjorde så stora misstag hade han kunnat klara sig undan skulden men samtidigt förmodligen skapat ett internt och mentalt problem i laget. Så en erfaren målvakt tar hela skulden, oavsett hur skyldig eller oskyldig han egentligen är.

När Suarez fick ett friläge efter fem minuter i andra stannade Howard kvar.  Det blev 4-0 och förnedringen var total!

Ps Det var jag som rekommenderat Systrar & Bröder. Bröden och bullarna var utmärkta, müsliblandningarna OK men påläggen och juicen en katastrof. Och har man sex sorters marmelad måste man a. ha skyltar så man slipper lukta på alla och b. ha lingon. Grönsakerna bestod av gurka, några salladsblad medan de rent äckliga tomaterna var sköljda och delade minst ett dygn innan.