Tredje korsbandsskadan på två år…

Första gången jag såg Linda Sällström spelade hon för Djurgården mot Stattena på Olympia. Jag såg direkt på hennes löpsteg att hon hade en stor framtid. Sällström hade både tempoväxling och en maxlöpningsfart som fick de andra tjejerna att stå stilla.  Hon hade inte alltid kontroll på bollen men hennes ben var i världsklass. Tyvärr inbegriper det varken hennes knän och den medicinska och fysiologiska expertisen runt henne och hennes klubb i Linköping.

I går, i comebacken, trasade hon åter sönder korsbanden, berättar Sportbladet i en blogg. Det är en tragedi men jag kan ändå inte låta bli att bli förbannad på de medicinskt ansvariga  – de måste ha ett stort ansvar i att två gånger i rad släppa fram henne alldeles för tidigt. Det borde vara uppenbart redan förra mars att hennes korsband behövde mer styrka/träning. Och så gör man samma misstag en gång till. Samtidigt kan det naturligtvis var så att Linda själv tjatat sig till comebackerna, eller att hon fuskat med rehab men det är ändå inte hennes ansvar – det är sjukgymnasten, fysioterapeuten, läkaren, ortopeden och så vidare som OK ”comebacker-na”.

I det här sammanhanget är det lätt att tänka på Ivo Pekalski som också drabbats av en undermålig medicinsk miljö. Jag tror det handlar brist på erfarenhet och utbildning och extremt dåligt omdöme. Jag skulle önska att vi fick ett prejudicerande fall av de här tragedierna: stäm de ansvariga! Först då kommer klubbar tvingas att ta sitt fulla ansvar för unga människors kroppar, och drömmar.

Samtidigt befinner sig spelaren i en extrem beroendesituation. De kommer inte kunna spela på 9-12 månader. De har bara klubben och rehabansvarige till hjälp och stöd. Så varför hoppa på de enda som står på din sida just nu. När sedan spelaren väl är tillbaka  med boll så bryr han/hon sig inte alls om det negativa utan ser enbart framåt mot comebacken.  Jag tycker att spelarfacket och RF borde ta tag i det här. Bara de kan driva detta med den kraft och övertygelse som behövs.