”The Hope That Kills Us”

Låt oss vara överens om en sak vad gäller fotbollslitteratur, speciellt knuten med skönlitterära snören – det är inte vinster och segrar vi i första hand vill läsa om. Fotbollslitteratur för vuxna fungerar bättre som katalysator för alla förluster och nederlag vi lidit: på planen och framförallt på läktaren.

Få är bättre att identifiera sig med denna ”Weltsmertz” än skotska fotbollssupportrar.

Det fanns en tid då skotska klubblag vann europeiska titlar och landslaget var en av världens bästa, på pappret. Och efter att alltid ha misslyckts men kvalificerat sig till stora mästerskap fick man nöja sig med att bara få åka dit. Och besegra Sverige. Tror inte Skottland nu lyckats ta sig till något slutspel efter VM 1998 i Frankrike, det är 16 år sedan….

Den här antologin (förlag: Polygon) kom ut 2002 men är, som titeln antyder, fortfarande högaktuell. The Herald strödde också salt i såren genom att i en recension kalla boken ”the best showing from a Scottish side in decades”.

Fick boken av min kollega och kapten Doug Johnstone (och en flaska Highland Park som skulle kunna vara namnet på en skotsk nationalarena…) för en landskamp och en uppläsning jag arrangerade. Den är skitbra och passar utmärkt att läsa till ”a wee dram”. Bra litteratur, en stor rutinerad fåtölj och whisky bildar ett bra mentalt innermittfält.

Kvalitén varierar. En ung Denise Mina har skrivit en deckarnovell med fotbollsmotiv och en kvinna i huvudrollen – den texten är nog unik och utan tvekan väldigt bra. Många av novellerna utspelar sig i Glasgow, i princip varenda en har med minst en pubscen, alla dricker och ingen, nästan, utspelar sig på en läktare. –en av de bättre handlar dock om en liten pojke som är på väg till sin första match med pappa. Och slutar vid entrén.

Många av texterna handlar om far-son-relationer och antologin kanske allra bästa, och utan tvekan kortaste, beskriver en son som försöker finna bevis för att den avlidne fadern verkligen spelade för laget i det lilla gruvsamhället på 20-talet, så som han brukade berätta när sonen var ung, på 60-talet. Laget var The Cherrypickers, Bill Shankleys moderklubb mellan 12-timmatspassen nere i gruvan. Fadern efterlämnade ett lagfoto från tidigt 30-tal. Ingen på bilden, i Jim Carruthers prosalyriska text, liknar hans pappa.

Alan Bissett skriver om två kompisar vars föräldrar har olika religion och om deras uppväxt –  på glaswedian, språket som är lättare att ljuda än att höra och följaktligen alltid textas på engelska biografer när de visar skotska spelfilmer. Även två av de  andra texterna är skrivna på dialekt, Gud vet vilka men de går att läsa, man vänjer sig.

Det är också vanligt med fotbollsrelaterade konflikter mellan vänner. Och alltför tidig död. Det är som om skotsk fotbolls eviga dilemma: att försöka spela alltför snabbt och alltför tufft, överförs på betraktarna och deras liv. Det är en bra bok om skotsk fotboll.