Från början var det all världens ungdomars fest. Där de samlades, träffade varandra, lärde sig något om andra människor och tävlade. Snart tog tävlingarna över, i Stockholm -12 och framöver fokuserades allt vid resultaten. Med några undantag, (LA- 32 Berlin -36 och Tokyo -40) var det tävlingarna som var det viktigaste under drygt 50 år. Delvis ”tack vare” de förödande världskrigen vars sår behövdes läkas, av friska ungdomars lekar…
I och med Mexico City -68 tog politiken över och med den själva arrangemanget. Precis som i Sotji, eller Brasilien-VM satsade man osannolikt stora summor pengar medan befolkningen svalt eller bodde under ovärdiga former. I Mexico City protesterade också studenterna. Som sköts ihjäl, i hundratals. Idag är tävlingarna en biprodukt för arrangörerna. OS har blivit en nationalistisk och politisk marknadsföringskoncept. Och de självvalda sportpolitiska röstboskapen i IOK som hävdar att idrott och politik inte hör ihop säljer alltid, alltid till de som betalar bäst därför att deras varumärke är så starkt. Deras makt över idrotten är närmast total och bygger på att de kontrollerar och förvaltar ett varumärke. Det känns inte bra.
Sitter och lyssnar på P1 och efter att nyheterna berättar att miljöaktivister fängslats och döms till fängelse under OS ( en av dem för att ha svurit på en buss, typ) så kommer Radiosporten hurtiga rapporteringen om ett snowboardkval. Och en entusiastisk svensk får berätta att ”allting är jättefint och bra här”.
SVT:s Jonas Karlsson har skrivit en bra krönika om ett stort problem för oss som tycker att idrott och politik hör ihop. Vi som inte är sportstrutsar!
Lämna ett svar