Varför blir så många spanska idrottsmän konstnärer?

Det är mycket märkligt, åtminstone i svenska ögon, att en elitidrottare blir konstnär – kan inte påminna mig en enda. I Spanien däremot finns det flera. Eduardo Chillida, en av världens främsta skulptörer under sent 1900-tal var i sin ungdom målvakt i Real Soecidad. Den förste spanske vinterolympiern någonsin ( Cortina -56) arbetar med konstnärliga foto och vunnit en del stora utmärkelser. Artikeln i El Pais berättar om en kille vars far var konsul i USA och där började han med konståkning. 14 år gammal återvände familjen till Spanien  ”och här fanns ingen is över huvud taget, enbart en liten plätt på en kabaréscen”.  Men Darío Villalba fick åka runt i Europa och träna. Han vann dessutom spanska mästerskapen eftersom de tre andra pojkarna bara hade erfarenhet av att åka på hjul.

Han fick åka till OS som 16-åring och hans enda mål var att inte komma sist av de 16 tävlande. Darío kom 15:e, kom näst sist på EM och sökte in på en konstskola ett år senare. Han hade nått sin målsättningen.Där slutade den karriären.

Just nu håller Darío Villalb på med ett verk som bygger på ett hopp av store spanske stjärnan och medaljkandidaten Javier Fernández:  ” konst och konståkning har mycket gemensamt.  Som all konst är målning en tolkning, en sammanställning av ens idéer och ambitioner som man försöker göra så bra som möjligt. Och det skapar mycket adrenalin och tävlingsinstinkt.”

Tävlingsinstinkt med sig själv skulle jag vilja inflika för individuella idrotter (möjligtvis förutom spanska mästerskapen i konståkning 1955) är i huvudsak en tävling mot sig själv, inte mot andra. Kanske kan man till och med säga en tävling ”med sig själv”? Det är enbart resultatet som måste bedöms i förhållande till andra motståndare än dig själv.Där är den lilla men likt is stenhårda skillnaden mellan konst och konståkning.

Ps Herrarnas friåkning med Javier Fernández går på fredag kväll