Missade grannens debut i Tre Kronor

Gustav Nyquist hade aldrig gjort en landskamp, hade aldrig spelat i Elitserien och inte spelat på en europeisk rink sedan juniortiden för sex år sedan. Det debutbytet i går mot Tjeckien hade jag velat se – men jag låg då i badet och vårdade min förkylning. Dessutom ser jag ju inte på Sotji-OS men jag är beredd att göra ett undantag: på någon annan TV som ändå någon annan tittar, när det blir personligt.

Personligt är Johan Ohlsson, vars funderingar jag utsåg till Årets Sportbok. Likaså Nyquists finalmatch mot Ryssland – om det nu blir någon sådan. Ifall Sverige slår Ryssland i OS-finalen är det en riktigt käftsmäll på Putins haka – plus något att prata om i sommar när man stöter på honom i Båstad.

Gustavs pappa Fredrik var den ende malmöortoped som fick ta sig an mitt högra knäns, bakre korsband. Han har varit läkare för både handbolls- och tennislandslaget och räddat massor av unga människors drömmar och idrottskarriärer.

För några år sedan byggde han ett sommarhus ner vid havet i Hemmeslöv. Så vi är inte omedelbara grannar, jag bor 100 meter längre inåt land, på andra sidan ån, men jag går förbi huset ett par gånger om dagen med jyckarna och ibland pratar vi lite. Jag har, inte enbart känner, någon slags tacksamhetsskuld till Fredrik – han insåg vad idrottande betyder för mig och gav mig en operation de vanligtvis inte gav åldrande ”motionärer”. Tack vare operationen kunde jag fortsätta livet som ”rehabhaverist” och tack vare all träning var jag i så bra fysisk kondition att jag överlevde den tredubbla cancerbehandlingen tio år senare.

Jag har aldrig träffat Gustav men jag har sett honom runt huset några gånger och jag tänker ofta att en ortoped som betytt så mycket för så många idrottare naturligtvis ska ha egna barn som idrottar – det känns logiskt, som om det vore ett arv om vikten av idrott som Gustav för vidare. Och jag själv. Så när jag tänker på den snabbe, målfarlige forwarden i Sotji tänker jag också på mina egna korsband. Och den simpla lyckan av att få leva!