Gabriella har skrivit enda moderna, svenska skidromanen

Alla ligger de där på magen, direkt efter målgång. Med ansiktena i snön och skidorna spretande ger de ett intryck av vara ditslängda, övergivna en tävling likt leksaker på ett rörigt barnkammargolv. De är i zonen mellan den tävlande människan och det mänskliga, i Sotji. Att ”tömma sig” totalt har blivit en symbol för modern längdskidåkning. Man gjorde inte så på Wassberg och Sixtens tid. Då fick man två landsmäns axlar och en filt.

”En värld av is, en hel livstid av frusna kristaller mellan ansikte och armen. En grotta i vitt och blått där ytan smälte under hans kokheta andetag. Kroppen sträckte sig efter luft, expanderade och kämpade för syret och för livet. När den isblåa lufta nådde hans inre drog kroppen ihop sig som i kramp…”.

Så beskrivs målgången i inledningen till Sveriges enda moderna skidroman, ”kära sacha” (SE Förlag) skriven av den fd elitcyklisten Gabriella Ekström. Sacha är en ung, östsibirisk åkare som växer upp under svåra förhållanden men genom tur och träning lyckas ta en blygsam plats bland de grova, dopade, sponsrade landsmännen. Det är en av de tre möjliga sibiriska karriärvaägarna: prosituerad, lastbilschaufför eller dopad längdskidåkare. Vad övrigt är, är kyla, betong och vodka.

Det är en märkligt sinnlig och initierad roman om dagens Ryssland och längdåkningsspåret som den enda någorlunda mänskliga vägen västerut.