Åge Hareide om vikten av att kunna, och våga, prata om cancer…

”Åge Hareide – fotball fornuft & følelser” Gyldendal -04

Läser med stor nyfikenhet Åge Hareides självbiografi från 2004 (skriven tillsammans med Harald Henmo). Hittade den av en tillfällighet på hyllan med norsk fotbollslitteratur (bredvid hans gamle anfallare från Molde, Arild Stavrum) och kunde konstatera att trots att den stått i skugga och dåligt ljus har sidorna och omslaget redan börjat gulna. Kanske gäller det även för den här berättelsen, att den inte längre är representativ för Åge, att han nu i Malmö 2014 har nya perspektiv och har lyckats hantera sin skräck för cancer. Att han nu insett att han som tränaren och chef aldrig är ensam  – på gott och ont, oavsett vad han själv känner och tycker. Det han, i mina ögon, inte insåg för 12 år sedan, och inte heller klarade av att upptäcka för 10 år sedan när boken skrevs.

Jag har väldigt lite professionell erfarenhet av Åge. Jag bevakade HIF efter att han lämnade 1999 och innan han inhopp 2012. Mina vänner i HIF och i Norge ( Molde och Rosenborg) har mycket gott att säga om honom. De få gånger jag pratat med honom har han gett ett vänligt, professionellt intryck. Däremot har jag ganska ofta sett honom coacha matcher och har en uppfattning av vilken sorts fotboll han väljer att spela när han kan och det finns anledning att välja.

Boken är indelad i tre delar: Liv och Lære, Landslaget och Övrigt. Två tredjedelar ägnas livet och lärandet vilket är indelat i Åges lærdom 1-11. Jag har inte läst ut hela boken än men där finns en hel del intressanta och sympatiska beskrivningar av Åges tränarfilosofii och erfarenheter som jag vill återkomma till – bland annat ägnas mycket plats åt Maslows behovshieraki. Här finns poesi och vålddsamma, dråpliga beskrivningar av hans skador i engelska ligan.  Och så finns här även ”Lærdom nr 10” som kallats ”Fotboll er helt ufarligt”.

Det är ett märkligt, motsägelsefullt kapitel som handlar om när hans fru Annbjørg fick ”kreft”, det vill säga cancer och vilka konsekvenser det fick för Åges tränargärning.

Jag skriver inte om det här för att tala om för Åge vad som är rätt och fel utan jag skriver om det utifrån mitt personliga perspektiv med erfarenhet av både cancer, sportjournalistik, strategisk kommunikation och fotbollsklubbars omklädningsrum och kollektiva psykologiska processer.

I korthet sker följande. Bröndby tog silver säsongen 98-99. När Åge tog över i november 1999 låg man tvåa. Man övertog ledningen på våren men slutade ändå tvåa. 2000-01 hände samma sak. Man ledde länge serien men slutade tvåa. 2001-02 ledde man länge serien med 10 poäng och i april med sju poängs försprång till FCK mötte man på en och samma vecka tre dåliga lag. Det blev dock enbart  två poäng från de tre ”møkkakamperna”.

Men det värsta var inte skitmatcherna, dagen efter den första matchen fick Åge reda på att hans fru Annbjørg, som flyttat hem till Molde, hade cancer. Han skriver att han inte kunde sova på hela veckan och dessutom inte prata med någon om det :”kunde ikke rådføre med noen” annat än med Annbjørg. Åge var rädd för att det skulle väcka ”salig rot” det vill säga uppståndelse både i Danmark och i Norge.

Så därför håller han käften, kan inte sova en blund på hela veckan och är utom sig av oro och ångest : ”Jeg var livredd”.

Han fortsätter att beskriva hur lite fotboll plötsligt betydde, att han inte kunde hjälpa spelarna och att de märkte att han var i obalans, inte minst på hans ansikte och kroppsspråket efter några sömnlösa dygn. Men han säger ingenting, till någon. Istället går man runt och är introvert, vresig och  ”till slut var jag handlingsförlamad”.

Efter den tredje ”møkkakampen” pratar han som vanligt med pressen och går sedan in till ordföranden, den legendariske Per Bjerregaaard och säger upp sig. Han berättar för Per, som dessutom var utbildad läkare, om cancern. Per tycker Åge ska ta timeout men Åge är bestämd. Han pratar med sina assisterande tränare men utan att nämna skälet till att han sagt upp sig. Och Lars Olsen, den gamle mittbacken rekommenderar honom att istället för att säga upp sig borde han gå och ta sig några bajer och sova på saken.

Men Åge åker istället nästa morgon till sin sista träning och berättar för spelarna att han sagt upp sig för att ”jag icke trodde att jag kunde tillföra dem något mer”. Därför var det bättre någon annan tog över.  Med sex omgångar kvar av serien och ledning med två poäng före FCK.

Sedan tar han hem, ”oerhört lättad men medveten om att man runt omkring honom pratade om att han ”tappat ansiktet och så vidare”. ”Det var viktigare ting som sto på spill en min stolthet”.

Sedan beskriver han klokt hur spelare kan behöva hjälp vid till exempel en skilsmässa, hur de andra i omklädningsrummet måste stötta honom, att de måste förstå att han kan tvingas stå över träningar, tvingas ta med sig barnen i omklädningsrummet e t c vilket mynnar ut i följande sats:

”Slike ting får man bare vite hvis man snakker sammen, hvis man bryr seg om och kjenner de man leder”.

Detta får mig att undra varför Åge inte själv ”snakke”? Varför han lämnade sina assisterande tränare och alla sina spelare med osäkerheten om varför han sa upp sig och vems fel det var? Det måste ju ha varit väldigt lätt för alla dessa kollegor, kamrater och spelare att tro att de svikit Åge, tränaren de såg upp till och beundrade.

Jag kan förstå att man inte är rationell och tänker helt klart under de här omständigheterna men troligtvis hade det varit bättre ifall Åge hade vågat prata med någon om detta. Mer än chefen.

Men Åge verkar inte se något problem med detta, inte ens två år efteråt då boken skrevs. Han skriver att han inte berättar det här nu för att ”renvaske” sig själv från beskyllningarna att han inte tåler att förlora. Och så gör han just det, försöker renvaska sig. För Åge är övertygad om att ifall inte Annbjørg fått cancer hade han stannat kvar eftersom han är en ”revanchsugen vildman som vägrar att ge upp”.

Media slog naturligtvis upp det här stort och spekulerade i varför han sa upp sig. Man sökte upp, bevakade och förföljde honom och Bröndby i hopp om att få ett svar. Just det Åge ville undvika.

Ifall Åge gått ut och sagt att ”jag måste ta en timeout för min fru har cancer, jag klarar inte att jobba och jag hoppas ni respekterar att vad min familj nu behöver är lugn och ro”. Trodde Åge 2002 (eller 2004) att inte pressen hade respekterat det beslutet och att det gjort hela processen mindre jobbig för samtliga inblandade, inklusive Åge Hareide?

Det märkligaste av allt är dock att Åge i boken glömmer det viktigaste – varför berättar han om konsekvenserna av Annbjørgs cancer men glömmer helt att berätta hur det gick för henne?

Det är ett märkligt, dissonant kapitel i en i övrigt intressant och spännande bok.

Enligt Wiki är han fortfarande gift med Annbjørg!  🙂