Jag älskar Abeba Aregawi 2.0

Abeba var svaret på svenska idrottsälskares våta dröm – äntligen en framgångsrik svensk medeldistansare. Äntligen en, som det heter på svensk sportjournalistprosa, ”ny Gunder Hägg”. Visserligen från Etiopien, svart, kvinna och ortodox kristen som kom ut som halvugandisk böghatare men ändå en som kunde erbjuda Sverige guld och ära. Alla idrottsnationalisterna jublade i högsommarsvensk sky.

Nu visar det sig att Abeba bara gjorde som så många andra framgångsrika svenska idrottare, hon flyttade utomlands av skattetekniska skäl. Visserligen slapp hon nästan helt betala inkomstskatt men etiopiska förbundets egen skatt och administration lär ligga på samma procentsats som en… …fransk höginkomstskatt. Hon flyttade till Sverige, välkomnades med öppna armar och blev svenska i expressfart.

Nu är Abeba Aregawi bränd, eller snarare ska den fattiga, svarta kvinnan som förhäxade oss fina svenskar nu brinna. Inte för att hon gjort något principiellt fel utan för att hon ljugit för min förre DN-chef Nils Palmgren. Nisse är en duktig chef och duktig journalist. Som sportjournalist var jobbet i augusti vinklat på hur lyckligt gifta Abeba och Henok var. Det skulle tysta de kritiker som hävdade att det var ett skenäktenskap, det skulle täppa till truten på den avundsjuke finske friidrottsledare som hävdade att Abeba var gift med en etiopisk maratonlöpare.

Uppenbarligen var intervjun iscensatt av någon, eller några, av profitörerna bakom Abeba: managern, svenska friidrottsförbundet, Hammarby IF, marknadsföringsagenten, hennes etiopiske man eller Henok himself.

Där ljög Abeba om sitt civilstånd för Nisse. För detta tycker nu vanligtvis sansade nationalister som Patrick Ekwall att hon omedelbart ska avstängas.  Patrick är också ”rädd för hur en främlingsfientlig del av landet tar sig an ämnet med vidriga intentioner”.

Är det inte tvärtom Patrick? Att fallet Abeba visar vilka suckers idrottsnationalisterna är och hur sjuk idrottsvärlden är i sin desperata nationalism med kapitaliska förtecken. Att denna välklädda nationalism så fort den utmanas och ifrågasätts blottar en form av gammal, hederlig svensk rasism?

Hur är det med alla de månghundrade fina svenska killar och tjejer som ljugit om sin dopning i decennier och vars allt ihålligare förnekanden idrottsnationalisterna och massmedia fortsätter köpa? När går drevet mot dem? När vågar svensk sportjournalistik ifrågasätta våra mest älskade idrottsikoner?

Hur skiljer sig den här svenska nationalismen, på ett filosofiskt plan, från den nationalism som Putin nu ger uttryck för?  Eller den vars partiledare Jimmie Åkesson är och vars rötter inte är den lille åttaårige invandrarkille som höll hans barndoms Sölvesborg som gisslan utan övertygelsen om att Sverige är bättre än andra länder och att en muslimsk kvinna från Afrika inte är svenska för att hon ljugit om sitt civilstånd?

Abeba Aragawi är ett utmärkt bevis på hur rutten svensk nationalism är. Heja Abeba!

Ps tack till K. för att ha uppmärksammat mig på faktafel.