F1-Marcus: en tungviktare

Läser kvällstidningarnas liverapporter från Melbourne och Marcus Ericssons debut på en F1-träning. Tror det är viktigt att påpeka -troligtvis blir det inte mer än träning, i bästa fall träning.  I Expressen säger han att han gjort allt han kunnat och ”är redo”.

Tyvärr verkar inte stallet och hans bil vara det. Den började brinna enligt Exp. på installationsvarvet, d v s ungefär som han backade ut från parkeringen och tvingades direkt köra in där igen. Hans stallkollega hade inte heller han turen på sin sida vid första träningen – den bilen fick helt plockas ner.

I en intervju med Expressens Jan-Erik Berggren säger Ericsson något intressant. Efter att berättat att hans personlige tränare Alexander Elgh alltid åker med honom och att de under vintern tränat kondition och nackmuskler frågar Berggren:

”* Det var mycket prat om din vikt när du skrev kontrakt med Caterham, att du behövde banta lite. Hur har det gått?
– Sisådär, det är som det är med vikten. Jag har gått ner lite men det skulle inte göra något om jag gick ner lite till. Jag har ett handikapp där mot teamkompisen Kobayashi, men det är så det är. Det är inte mycket att göra något åt nu, det är inget jag tänker på i det här läget.”

Om ens sponsorer nu investerat hundra miljoner kronor i en biljett till F1-träningar under ett år skulle man då inte under fyra månader kunna gå ned de uppenbart viktiga kilona? Hur seriöst är det? Känns lite som historien om höjdhopparen Linus Thörnblad som trots en enorm talang aldrig blev riktigt bra för att han inte kunde låta bli att smygträna överkroppsmuskelaturen och därför alltid hopepde med en ryggsäck på 7-8 kilo meningslösa muskler.