Dagerman höll på Degerfors

Detalj ur Kafkapaviljongens omslag. Den är skriven av Tony Samuelsson och ges ut på W&W förlag den 20 mars.

Läser Tony Samuelssons  roman Kafkapaviljongen. Det är en kontrafaktisk berättelse av betydande mått, såväl intellektuellt, kvalitetsmässigt som i kilo räknat och handlar om Sverige efter att Tyskland vann slaget om Stalingrad. Hur demokratiska svenska nazister tar över landet och hur några författare resonerar: hur de anpassar sig mer eller mindre motvilligt, mer eller mindre medvilligt.

I augusti 1945 har Sovjetunionen just kapitulerat och två av de unga författarna är på Råsunda för att se den allsvenska premiären mellan AIK och Degerfors. I halvtid ska nye statsministern, och högerledaren, Gösta Bagge hålla ett nationalistiskt tal. I hans nyss ombildade samlingsregering har nu nasseledaren Lindholm tagit den harmlösa taburetten som kommunikationsminister medan publiken på Råsunda börjar mumla. De första spridda busvisslingarna och ropen ökar och blir en massiv mur av buanden. Anonyma i ett hav av kepsar och hattar på en ståplatsläktare viker rädsla och försiktighet undan, känslorna och rösterna stoppar för några ögonblick den annars så starka politiska vindkantringen.

Som om Gud  Fader hade en av sina bättre dagar låter han en kastvind ta tag i Bagges vita manuskriptark och få den att segla iväg likt förskrämda duvor vid en OS-invigning. Bagge känner sig naken utan manus och börjar jaga dem över planen. Publiken gapskrattar och för några ögonblick är rollerna omvända. Sedan kommer bommen vinande snett bakifrån…

Jag tänker på det i dag när MFF ska möta Hammarby i den första riktiga matchen för säsongen. Att det är en cupmatch, en tävlingsmatch men att den inget betyder för MFF har redan säkrat segern och gått vidare. Ändå förmedlar tanken av denna enkla fotbollsmatch på en ojämn, blekgrön gräsplan så mycket värme, lekfullhet, optimism och framtidsdrömmar.

Jag tänker på det i dag för att jag, som nästan aldrig demonstrerar, ska gå i två olika tåg av samma anledning som publiken på Råsunda buade. Förra helgen överföll ett par nynassar några demonstranter på Möllevångstorget i Malmö. En av demonstranterna, han som är en av de unga profilerna i MFF-klacken, fick livshotande skador. Därför ska jag först gå en Kippavandring vid lunchtid och sedan på söndag till demonstrationen från Möllan till Gustav under parollen: ”KÄMPA MALMÖ—Antifascism är självförsvar”.

I Tonys Samuelssons roman skildrar den ene författaren upplevelsen på Råsunda som ”en härlig dag och AIK vann matchen med 4-1 till Stigs stora missnöje, han höll på Degerfors av någon anledning.”

Varvid den andre författaren och kulturpolitikern, nu 30 år senare, påpekar för historieberättaren att det var omdömeslöst att framställa publiken, och Dagerman, så positivt.  Berättaren, den uppburne naturlyrikern, inser sitt misstag och till slut enas de ( som båda suttit i fängelse och straffläger) om att fosterlandsförrädaren Dagerman ändock hade kunnat bli en stor europeisk författare ifall han ”överlevt de mörka åren” och inte mördats i Gävlefängelset av en medfånge.

Degerfors, som MFF mötte i förra hemmamatchen, fick då stryk 7-1 och det är väl därför jag demonstrerar idag, För rätten att få hålla på Degerfors, och Hammarby. Utan respekten för förlorarna, våra jämlika, finns inga vinnare. Det är väl just det som fotboll, och politik, egentligen går ut på.