”Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg”

Det är inte på grund av det lockande och spännande omslaget som man köper den här boken.

Det är alltid kul med nya recensionsböcker om sport. Vissa är så bra att man kan gå vidare till kultursidorna med dem. Andra får vänta till papperstidningarna och december. Alla får lite för- recensioner på min blogg.

Som privatperson och bloggare kan jag direkt konstatera att i ett kort förord nämna den största kollektiva supportersamvaron som ”a sing-together” med Glasgow Rangersfans inte imponerar så där enormt på en Celticsupporter. Lyckligtvis ska inte den nya boken om IFK Göteborgs supporterhistoria ” Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg” ( red. Mathias Henriksson) påverkas av att mitt grönvita hjärta skriker: ”bränn skiten innan det dyker upp fler perversiteter”.

Det är mycket lovvärt att i samband med Änglarnas 40 årsjubileum försöka beskriva hela supporterhistorien. Sedan beror det på hur man fokuserar och hur väl man beskriver det i ord och bild. Har nu läst historien fram till 1990-talet och mest intressant är det när deras läktar- och supporterkultur jämförs med andra svenska och internationella klubbar. Där fyller absolut boken en funktion utöver för de närmast skrikande( sörjande funkar ju inte direkt i samband med den här boken). Och så här långt kommen i läsningen kan jag konstatera att  verkar det vara ungefär som när det började på 1910-talet: de första IFK-supportrarna var ett gäng alkoholiserade apotekare.

Sedan har det bara fortsatt – knappt en bild utan att man anar fylla. Och visst fanns det organiserade klackar redan på 50-talet, Landskrona Bois hade en sådan och jag vill minnas att även Gais hade ett ganska stort bortafölje redan på kvalmatcher på 40-talet.  Sedan kanske inte resorna längs Öresundskusten räknas men de var ganska stora redan på 40-talet.

Ofta känns boken överdrivet privat med många citat från anonyma smeknamn och usla bildunderlag. Och då menar jag inte alla kompisbilderna från pissestoppen i bussen utan publikbilderna. Jag har också en känsla av att texterna blir mer levande när tiden kommer i kapp författarna egna supporterupplevelser.

Stort plus för att man bjudit in andra klubbars supportrar att skriva – det ger lite mer av de perspektiv boken behöver. ( to be continued…)