Allsvenska funderingar: Den avslagna kampen om bronset

Fyra lag kan i mina ögon inte slå alla lag, även på bortaplan men inte vinna allsvenskan. De kanske ibland leder serien men i slutet av oktober kommer de vara just här där jag placerar dem – tappar guldstriden i september och alibispelar i oktober. De fyra lagen är betydligt bättre än Kalmar och Norrköping: har bra spelare på nästan alla positioner men är lite tunnare, har lite lägre högstakapacitet än de tre lagen jag tror slåss om guldet. Samtidigt ska man betänka att det är segrarna mot de sämre lagen som måste tas och jag är säker på att de här fyra lagen kan slå alla topplagen men torska mot Gefle eller Mjällby hemma.

HIF har gjort det två år i rad nu, undantaget hösten 2013 då de helt föll samman. HIF kunde besegrade toppkonkurrenterna men fick stryk av bottenlag på Olympia – många gånger, inte enbart när Peter Larsson tog några av sina många idiotiska röda kort.

Det håller inte och det är en anledning till att jag inte tror de blir bättre än sjua. Mahlangus flytt och Landgrens skada är ett stort minus. Bristen på bra boxspelare är en annan även om Simovic är bra så länge han har bollen på marken. David Accam har många bra egenskaper och han lär sig fortfarande men något effektiv avslutare är han inte. Pär Hansson måste ha en bättre säsong än i fjor och har han det så tar han chansen och sticker till sommaren. Och Pär Hansson är oerhört betydelsefull för försvarsspelat. Hoppas få se Jere Uronen utvecklas, han har en stor lagspelare i sig. Någon hade studerat Roar Hansens karriär och hävdade att hans facit för andra säsongen i en klubb var fantastiskt. Jag vill gärna att mitt HIF är med i guldstriden men kan inte se det.

Elfsborg har inte satt många fötter rätt senaste tiden och problemen kvarstår. En alltför dålig och skadebenägen backlinje, alltför många bra forwards och en tränare som har väldigt mycket att bevisa. På pappret har Elfsborg en trupp för guld, undantaget backlinjen, men i verkligheten har man stora försvarsproblem. Kanske ska man flytta ned fler mittfältare till backplatserna? Eller så kan man göra som Lennartsson och spela med ett så lågt lag och en enda forward att man visserligen håller tätt men ändå inte gör några mål.

Jag hoppas naturligtvis att det går bra för Klas Ingesson, att han är lycklig, att cancern drar för alltid men jag har ännu inte sett taktikern och matchcoachen i honom än.

När Erton var Hälleviks motsvarighet till Ludvig av Bayern, den galne kung Ludvig av Bayern, skrev jag att Erton kan bli en väldigt bra fotbollsspelare och landslagsman strax innan han fyller 30 år: innan kroppen backar, när han växt sig mentalt vuxen. För det går långsamt för Erton men det går framåt. Djurgården har tre bra anfallare och en bra centrallinje. De har dessutom en av seriens bästa målvakter. Per Olsson vet dessutom hur man skapar ett starkt lag av en lite ojämn trupp. Men Djurgården som femma bygger mycket på det offensiva Djurgården jag hoppas få se. Kanske inte idag, borta mot HIF, men hemma ska se spela offensivt och snitta minst 16- 17 000 åskådare. Allt annat är pinsamt för Djurgårdsfamiljen.

Peter Gerhardsson är en av seriens bästa tränare och har förhoppningsvis två av seriens fem bästa nyförvärv i Walid Atta och Ivo Pekalski. Efter ett mellanår kommer Oscar Lewicki ta plats i landslaget och El Kabir gör förhoppningsvis så där lagom många mål under våren att det är bra för honom att vänta till hösten och en skytteligavinst innan han drar. Frågetecknet är att många unga viktiga spelare kommer pendla i form och att Källqvist i mina ögon inte är en så bra målvakt. Men han var bättre i fjol än tidigare och kanske fortsätter utveckla närspelet? Att spela målrik fotboll inne i centrala Göteborg borde också locka en del ny publik, speciellt ifall Häcken tar låg entréavgift. Och det har de råd med. Jag vill se Häcken vräka in mål, ta 75 :- för ståplats, dra mer publik än Gais ( derbyt borträknat) och Ivo Pekalski och Oscar Lewicki bilda innermittfältet på vägen till EM 2016