Motgångssupporterns Sång

Hur jävla illa kan det va? Barça förlorar 2-1 sammanlagt mot ett disciplinerat men mediokert Atletico. Rättvist, pinsamt och förmodligen slutet på Pep-epoken i katalansk fotboll för den här gången men gör det så ont? Var det här inte ganska väntat? Det som riktigt smärtade var 0-7 mot Bayern för ett år sedan. Då kan vi prata om sår och livslång ärrvävnad, om ”teodiceproblema-taktiken”.

Samtidigt måste jag medge – jag uppriktigt gillar att mina lag förlorar ibland. Att vinna och göra mål och sånt är överskattat. Jag håller dessutom på vissa lag som nästan alltid förlorar, eller spelar i en lägre, grisigare serie. Det finns en förlorarnas estetik, en slags skönhet i att identifiera sig med de som inte vinner. Världens blir enklare så här och ju mer jag tänker på det desto mer känner jag att jag nog snarare tillhör kategorin motgångssupporter än medgångssupporter.

Troligtvis går det att dela in mänskligheten i de två religionerna. Motgångssupportern är den skapande, ständigt ombearbetande människan medan medgångssupportern är hedoist och dör av fläskchips-förgiftning framför TV-en vid 54 års ålder. Medgångssupportern läser skvallertidningar när motgångssupportern ”rehabbar” världsbilden med alltför många öl på krogen.

I Fever Pitch beskriver Nick Hornby ansikten på den gamla ståplatsläktaren på Highbury där jag själv brukade stå när jag var i London och hämtade/lämnade film. Den allmänna känslan var melankoli, oavsett resultatet. Att supportrarna, p g a utmattade nerver misstrodde allting ända fram till ett slutresultatet som alldeles för sällan var rättvist. Och direkt efter 90 minuter och tillägg vidtog ångesten inför nästa match, nästa möjliga förlust.

Jag har aldrig förstått de som ser en haltande tabell och glatt räknar sitt eget lags kompletterande matcher som segrar, det är medgångssupporterns giriga katekes. Själv räknar jag enbart motståndarnas matcher på det viset, att de vinner: grundtips vår generösa förlust, gardera med ett meningslöst kryss. Mitt eget lags ospelade matcher är alltid enbart ospelade, troligtvis förlorade men i huvudsak ospelade. Helt oavsett motstånd.

Vad fotbollen lärt mig är att tillfälliga triumfer är falska. Visst, Barca vann CL och femtielva andra titlar i utklassningsstil för några år sedan men hur kul var det, egentligen? Och vad betydde det för nästa, ångeststinna säsong – ja, just det, nada. Utom möjligtvis lite ödesmättad hybris.

Det är väl därför jag älskar fotboll så innerligt just den dagen Barça åker ur Champions League medan jag tvingas göra slut med tjejen och hämta askan efter hunden. Bollen är rund, sägs det.