Ett fallskärmshopp från drömmen/ Tony Flygares story

”En gång var jag större än Zlatan” är en bra historia. Den har det mesta som bra böcker behöver: kärlek, svek, hängivenhet och ett lyckligt slut. Den handlar om en pojke som hade allt men förlorade det.

Det är en tragisk, öppenhjärtlig historia med ett vackert slut vars övergripande fråga är ”Kunde jag blivit lika bra som Zlatan? Återkommer med svaret och konstaterar först att när Tony i slutet av boken som extralärare på en privatskola blir hyllad efter en match lärare mot elever, att de säger att han är lika grym som Zlatan, så verkar pojken som nu växt upp till yngre man försonas med sitt öde. Det antyds att det kanske fanns viktigare saker än att bli bäst i fotboll, att det inte spelar någon roll i fall man hyllas av miljoner TV-tittare eller hundra tonåringar längs en sidlinje på en högstadieskola.

Jag förvånas av att boken även språkligt är skriven för den här publiken. Det är ett enkelt språk, korta satser, i princip inga eller få flerstaviga ord. Kultursidornas recensenter verkar inte ha tagit fasta på det här, att det är en bok om en tonåring skriven för tonåringar, vilket förvånar mig. För mig är det är en bra historia torftigt berättat. Eller så försöker författaren Daniel Nilsson-Padilla återskapa enbart Tonys talspråk, jag vet inte men det är förstås en möjlighet. Fast så tycker jag han borde använt mer talspråk, nu blir det litterära språket väldigt fattigt.

Så ”kunde Tony blivit lika bra som Zlatan?

Nej. De båda kaxiga, stöddiga tonåringarna som kunde göra lite hur som helst både på och utanför planen växer ifrån varandra. Det är pojklagsspelaren Tony Flygare som bestämmer sig för att sno den misslyckade straffen i Halmstad, den som skickar MFF ur allsvenskan för första gången i historien (tvångsdegraderingen oräknad). Och medan Zlatan verkar lära sig och anpassa sig så saknar Tony den förmågan. Träningsincidenten med MFF är en del av detta. När han som juniorlagsspelare i Superettanlaget MFF får provspela och erbjuds kontrakt med allsvenska Gais kräver hans agent ( osäkert om det är Martin Klette, hans biologiska pappa eller en anonym agent) spelartruppens högsta lön. Och det måste ha varit när Pelle Blohm spelade där. När han provspelar med en belgisk toppklubb och gör det riktigt, riktigt bra (enligt eget minne) missar man mer eller mindre medvetet flera samlingar och kommer sent till träningar. Och detta omogna sett att förhålla sig till professionell fotboll verkar också vara förklaring till alla skadorna. Han får muskelbristning men fortsätter spela. Han får kroniska problem med ljumskarna men försöker komma tillbaka alldeles för snabbt. Det känns som om Tony Flygare aldrig riktigt tar sig ut ur sin tonårsroll innan det är alltför sent: då han är en permanent skadedrabbad, fet 27-åring med stora spelskulder som sover i sin bil.

Tonys egen förklaringsmodell är enklare: alla sviker honom. Alla utom Åke Kallenborg och hans mamma men varför de gör det blir aldrig riktigt klart. Det antyds att det har med hans uppväxt och ursprung att göra och det är nog delvis så. Jag tror också att Tony hade svårt att hantera det. För Tony sviker sig själv, sina drömmar och sin talang. I detta finns mycket att lära av, jag är inte helt säkert på att det var författarens ambition men den som läser och tänker får en mycket bra lektion i livets små, avgörande marginaler.

”En gång var jag större än Zlatan” är en av de bästa ungdomsböcker om människor och fotboll jag någonsin läst.