En tvångsförvaltad tradition

Det känns inte bra när fotbollen förlorar men den gör det på ett självmål. I veckan åkte Barça ur Champions League efter att ha ägt matchen och bollen mot Atletico men inte gjort några mål. Det är vackert att beskåda men när målen, och målchanserna uteblir övergår fotbollens skönheten till att bli något negativt, något för mig och min fotbollsestetik problematiskt.

Det är fortfarande fantastiskt att se Barças små knattar springa omkring och nästan leka fotboll med de storväxta motståndarna. Men så länge motståndarna försvarar lågt och de små knattarna inte har någon plan B blir till slut artisteriet så ineffektivt att det smutsar ned den estetiska behållningen. Det tär på kärleken att se de bästa förnedras så ofta.

I går förlorade förmodligen Barça ligaguldet mot ett Granada som gjorde ett tidigt mål som sedan låg med nio man i straffområdet och en begåvad reservmålvakt som lär vara grekisk landslagsmålvakt: Ornestis Karnesis.

Barça hade bollen + 85 procent av de 96 minuterna. De hade 29-5 i avslut och ändå var det endast en utmärkt dubbelräddning av Pinto på ett friläge sista fem som räddade Barça från en 0-2 förlust.

På onsdag är det cupfinal mot Madrid. Barça kan förlora tre titlar på en vecka. Och det kan inte köpa nya spelare på 14 månader.

Jag trodde aldrig jag skulle tvingas skriva det här men det vackra har blivit fult. Och det är en taktiskt miss och ett arv som tvångsförvaltats på fel sätt. Att Pep faktiskt hade en Plan B vilket efterträdarna inte haft. Dels för att arvet har betraktats som heligt, dels för att det varit en del av klubbens identitet och slutligen för att tränarna inte haft tid att förändra. Därför hoppas jag att Tita Martino får stanna och förändra, trots att man inte får köpa nya spelare.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det varit ifall Zlatan stannat kvar – hur Barça totalt hade dominerat fotbollen med en spelare som både var stor, teknik. Som kunde nicka… Jag följde det här noga, jag skrev till och med krönikor för El Mundo Deportivo om Zlatan och hur han skulle anta utmaningen med en frisk Messi. Och så valde han och Riola istället pengarna. Det här med Zlatan och Barça, hur girigheten stal hans hans dröm om CL ,får jag skriva om nästa vår, när PSG åker ur CL och en fotbollsspelares dröm dör en sista säsong. Det låter kanske konstigt men för mig är detta den verkliga tragedin, i motsats till den här förlorade veckan. Att en mans girighet dödade hans dröm är mer smärtsamt än en klubb med överdrivet självförtroende.