Matchen som dog
Det var ingen högoddsare att Disciplinnämnden skulle komma fram till att HIF-DIF slutade 1-1. Moraliskt och etiskt var det rätt beslut. Däremot återstår det att se om det var sportsligt rättvisa som skipades.
Ingen hade velat spela om matchen och det hade känts konstigt att spela lite drygt en halvlek. Samtidigt var det HIF som hade kommando i matchen och hade övertaget. Precis som Djurgården var extremt skadedrabbat. Ifall matchen skulle återupptas, borde det då inte varit med samma spelare? Riktig rättvisa går aldrig att skipa i det här fallet. Hade fallet varit att en av lagen haft ledning, hur f a n DN i så fall gjort? Så mitt i alla bedrövelsen över ett förlorat liv var det Guds försyn att det stod 1-1…
Så beslutet var rätt men var det även bra? Det avgöras först i slutet av oktober 2014 om de två poängen att vinna eller förlora har varit av betydelse för något. Det vore förfärligt ifall ett eller båda lagen hamnar en eller två poäng ifrån något avgörande streck. Samtidigt har jag svårt att tro att någon av lagen klarar av att bli bättre än femma, sexa och sämre än sexa, sjua.. Vad som är rätt i april kan vara fel i oktober.
About this entry
You’re currently reading “Matchen som dog,” an entry on Maxtiotår
- Publicerad:
- april 14, 2014 / 20:20
- Kategori:
- DIF, Helsingborg, HIF, Idrott och moral, Idrottens administratörer, Regler?
- Etiketter:
- 1-1, Djurgården, DN, HIF, Rättvisa
No comments yet
Jump to comment form | comment rss [?] | trackback uri [?]