Inte längre ”mer än en klubb”?

Vad är friheten värd när självförtroendet förlorat 0-1, för tredje gången på en vecka.? När stolthetens raka rygg tvingats sjunka ihop och blicken vänts nedåt, mot gräset?

Hur det gick till när Barça förlorade cupfinalen i går mot Madrid vet jag inte men resultatet blev vad jag misstänkte redan i söndags i texten ”En tvångsförvaltad tradition” – att det FC Barcelona som under åtta, nio säsonger tjusat världen nu spelet sin sista match, eller borde ha gjort det.

Att den spelstil som Rijkaard introducerade, Pep finslipade men som sedan i två säsonger långsamt nedmonterats nu måste få ett slut. Samtidigt får man inte köpa nya spelare under 14 månader och det är ett straff som är plågsamt och historiskt hårt.

Samtidigt pågår en annan avgörande match mot Madrid och Konstitutionsdomstolen. Tänker på det när jag läser Erik Nivas krönika om matchen där han drar samma slutsats som jag gjorde i söndags. Vad Niva inte gör är att spekulera i vad som händer nu.

Sedan läser jag kapitlet ”INDEPENDENÍA” i hans kommande bok, ”Utväg fotboll” som handlar om frihetslängtan hos katalanerna hösten 2012 manifesterat i demonstrationer och ett självständighets-tifo med 98 000 deltagare inför El Clásico.

Den frihetslängtan är fortfarande lika stark som då men bollen ligger nu hos domstolarna i Madrid som vägrar acceptera katalanernas rätt att själva rösta om det. Niva menar att Barça är en stark symbol för frihetslängtan och för stoltheten hos katalaner och det stämmer till viss del. Förr var det tydligare än nu, trots framgångarna med både CL och att det genomförts av ett gäng katalaner och killar fostrade i klubben. Förr handlade med om kulturen, om ett land som aldrig varit förbundet med resten av Spanien om det inte vore för våld och krig. Där passade Barça som ett symboliskt katalanskt landslag perfekt in.

Idag, och de senaste fyra, fem åren, handlar den katalanska självständigheten mindre om stolthet och mer om ekonomi. Katalonien, liksom resten av Spanien, lider av den katastrofalt dåliga spanska ekonomin men det är Katalonien som håller farten i denna ekonomi. Under de senaste åren har hundratals korruptionshärvor upptäckts och avslöjats. En rad banker har gått omkull men det är i båda fallen ytterst sällan det varit ett katalanskt problem. Förutom att de fått vara med och betala. I det sammanhanget måste man också se de ekonomiska skandaler som FC Barcelona varit inblandade i. Som att klubbens förre  ordförande försökte låta bli och skatta för 400 av de 800 miljoner kronor som den ständigt fuskande stjärnan Neymar kostade. Eller den förrförra ordföranden många märkliga affärer och transaktioner med den tjetjenska dotter som också lär ha tagit emot enorma summor av Sony/Erikcsson. Eller att man på den stolta tröjan nu bär reklam, och reklamen för ett flygbolag och ett land som starkt förknippas med korruption och totalitarism. Eller det faktum att alla spelarna tjänar löjligt mycket pengar medan klubbens katalanska fans inte längre har råd att gå på matcherna utan läktarna fylls av rika turister.

Så jag tror att den gångna veckans tre historiska förluster inte betyder så mycket för självständighetssträvan,  för katalanerna är Barça inte som längre en lika stark symbol som klubben varit. Den där nya stadion som man beslutat bygga är helt enkelt  inte längre en bra idé.

I förlängningen tror jag att gårdagskvällens cupförlust är början på ett nytt, mindre katalanskt, FC Barcelona, något som inte längre är ”més que un club” utan enbart en klubb som alla andra. Det enda som kan ändra på det är att Katalonien faktiskt får status som fritt och självständigt land. Det får det inte. Det får Katalonien aldrig.