Elfsborg-HIF: två blivande mittenlag

Det var en match som borde passat HIF perfekt. Kanske den match i allsvenskan där skillnaden mellan teori och praktik är som störst och poängen chansen som bäst i förhållande till teorin. Och ändå åkte man från Borås Arena med orden ”utspelade” i öronen.

Elfsborg är inte längre guldkandidaten Elfsborg. De håller på att bygga om sitt lag. Det är många nya spelare på positioner där de har uppenbara brister. Som Niklas Hult och Johan Larssons defensiva spel, som Holméns mittbackspositioner, som Viktor Probell över huvud taget. Man går bort sig, gör misstag.

Elfborg har ett ungt lag, undantaget Taco.

Elfsborg anfaller alltid längs marken och söker inga avslut på huvudet vilket passar HIF perfekt eftersom man har en lite höjdrädd målvakt och enbart en defensiv spelare som kan nicka. Men att resten av defensiven är mycket bra längs marken. Både i boxen och med ett ganska högt försvar tack vare att högspelförståelse i mitten samt att Larsson är kompromisslös och Sadiku fantastisk med bollen.

Man har en taktik som går ut på att anfall med se, sju man i motståndarnas straffområde vilket borde ge stora ytor till allsvenskans bäste omställningsspelare, David Accam.

HIF-klacken tokdominerar alltid på Borås Arena.

Med de här förutsättningarna, och ett ganska ordinarie och rutinerat lag går HIF in och gör en dålig match. Defensivt, framförallt i boxen försvarar man sig utmärkt och Elfsborg har inte många farligheter varav målet egentligen inte är någon utan en touch på Uronen som Pär Hansson annars enkelt tagit.

Man förlorar mittfältet där det går alltför långsamt och där spelarna var alltför omständliga. Dessutom måste Kahlili längre fram på planen där hans många bolltapp inte ställer till så stor skada. Han är dessutom inte speciellt bra defensivt och jag börjar förstå varför Roar Hansen försökte med David Svensson.

Det stora problemet är dock varför man inte lyckas ge bollen till David Accam fler gånger. Det fanns flera tillfällen då han borde fått bollen och några då han verkligen fick den. Men antingen så svek den egna bollbehandlingen eller så svek lagkamraterna. Mattias Lindström har ett stort hjärta och en bra attityd men i går var han helt vilsen. Han springer och springer men när han väl får den där fantastiska bollen av Accam så kan han inte bestämma sig för att avsluta själv eller passa och så slutar HIF:s bästa anfall med att bollen studsar på Lindströms smalben och iväg. Lindström fungerar som ensam defensiv anfallare så länge laget vågar ligga högt i sin press. Då märks inte bristen på snabbhet så mycket och han får betalt för sin spelförståelse, de små sakerna på liten yta, samspelet med Krafth e t c. På bortaplan blir han isolerad och helt hjälplös.

Kahlilis slumpskott i stolpen var visserligen nära men inte frukten av ett bra spel. Räknar inte det utan konstaterar att det var en match HIF borde fått med sig poäng ifrån i fall man vill vara ett lag i toppen. Förmodligen inte är bättre i år än jag tippat, sjua, precis efter Elfsborg som sexa. Jag ser inte heller hur Robin Simovic ska kunna tillföra så mycket. HIF:s offensiva spela borde handla om en spelare som kan hjälpa Accam. Simovic är visserligen duktig i rollen som targetspelare men inte mycket mer. Kanske är det för att jag värderar Simovic så lågt, att jag inte tror han är spelintelligent nog för uppgiften. Fast kanske är han trots allt ett bra komplement till Accam. Jag är tveksam och kluven men hoppas att det finns en dimension i Simovic jag enbart skymtade förra året.

Under alla omständigheter ska HIF vara bättre än HBK. I  fall man inte får med sig tre poäng från Örjans Vall, min första bortamatch live i år, blir man definitivt inte bättre än sjua i serien. I fall man inte får med tre poäng är börjar det faktiskt likna kris.