Supporterjournalistikens skärseld / En ”badgekisser” av bibliska dimensioner

”Det är dags att välja sida nu”, sjöng en gång Peps Persson på bred skånska. Ibland gäller det även den så kallade supporterjournalistiken, den som nästan alltid ställer sig på supportrarnas sida, de journalister som nästan försöker vara supportrar själva. Eller rent konkret är det, utan att skämmas och känna att de skiter i arbetsetikens fundament…

Mattias Larsson är en duktig fotbollskrönikör på Kvällsposten, han är till skillnad från en del skånska kollegor ingen uttalad supporterjournalist. Men även han hamnar ibland  i lägen då han förväntas ta ställning. Som när MFF-supportrarnas stora, högst älskade favorit, den inofficielle lagkaptenen Pontus Jansson lämnar som Bosman.

När jag skrev min bloggkrönika tyckte jag att sveket var det intressanta – hur en människa som på alla sätt bedyrat sin kärlek till MFF kan lura sin klubb på pengarna och lämna likt en bedräglig, girig lögnare – ur ett himmelsblått perspektiv en ”badgekisser” av bibliska dimensioner. Mattias Larsson väljer istället ”Linje 2”, han vill varken ta ställning för  supportrarna, för klubben, för eller emot Pontus Jansson, han är ju beroende av bra relationer med samtliga parter.  I sin bloggkrönika väljer Mattias istället att först berätta det som vi antingen vet eller inte bryr oss om: att han och tidningen redan visste. Han tror han stärker varumärket (sitt eget och tidningens) när endast framstår som närmast självgott och indirekt ängslig.

Sedan väljer Mattias att strunta i vad som händer nu och se framåt, vad som händer i morgon och långt in i framtiden. Mattias ser  försoning uppstå, tanken om förlåtandet ta över och kärleken bestå. För han tror sig veta att Pontus kommer älska MFF lika mycket som tidigare och att han och supportrar kommer att försonas och förenas. Han anför dessutom två förmildrande omständigheter: dels att andra spelare gjort värre saker som fallit glömska (utan att nämna vilka och att de då åter uppenbarligen åter representerar MFF?)  och dels att MFF får  utbildningsersättning på 4.5 miljoner kronor.

”Med tiden kommer dock även bilden av Jansson som en svikare att förändras.
Jansson kommer att följa MFF, twittra om MFF, älska sitt MFF.
Och med det kommer majoriteten av MFF-fansens upprördhet att minska.
Och det är väl ganska sannolikt att Jansson – likt Markus Rosenberg – en dag står klar för spel i Malmö FF igen.
Den dagen kommer det inte att buas.
Det är bara att titta på närhistoriken.
MFF-spelare har stått för värre saker de senaste åren som fascinerande snabbt har fallit i glömska.”

Nu hade MFF fått utbildningsersättningen ändå, och klubben har i ganska försiktiga ordalag uttalat sin stora besvikelse över Pontus Janssons val.

Det är ett rätt imponerande konststycke Mattias fixat här. Det enkla hade varit att skylla på att Pontus är manipulerad av agenten, den fd MFF-aren Martin Dahlin, att det är hans girighet som lurat den stackas Jansson. I ställer väljer Mattias att se den kristna försoningstanken som det bärande för en spelare som av många kanske kommer kallas ”Judas Jansson”. Varför gör Mattias så här, trixar med sanningen, vägrar ta ställningen och förlåter genom att mena att tiden läker alla sår?  Jo naturligtvis för att Mattias i sitt jobb som Kvällspostens journalist kommer tvingas upprätthålla en bra relation med Pontus Jansson. Han ska ju följa Janssons karriär, är beroende av intervjuer, uttalanden: tjänster och gentjänster.  Tror han.

Tänk om Pontus en dag vägrar svara på mobilen när Mattias ringer, det är katastrof. För Mattias. Eller tror Mattias. I mina ögon är det snarare ett tecken på den ärlighet och etik som dagens sportjournalister alltför ofta saknar. Det är inte mer ängslig, självgod och bekräftande supporterjournalistik som hotade papperstidningar behöver – de behöver oberoende, självständiga journalister och ett kritiskt tänkande och granskande.