Det finns saker som inte går att förklara…

När någon dör vill vi gärna att tro att det finns något mer än detta enda ganska förutbestämda liv vi alla lever vidare med, en existentiell uppföljare till ”Äta, Sova Dö”. Vi hoppas att det finns ett himmel, eller en parallell värld eller något sånt som vi inte ser och förstår. För de flesta av oss är det enbart en tröst, ett sätt att bearbeta sorgen men så finns det saker som är så oförklarliga att man måste fråga sig om det verkligen inte finns  något högst alldagligt vi inte kan begripa. Som det här med Cancer, Tito, Messi och min vän Roberto.

Den senaste veckan har jag läst och funderat mycket på min cancer. Har läst Thomas Andersbergs  roman som har små fina tankesidor om ångesten och evigheten. Började i går på Kristian Gidlund andra och sista bok, ”I kroppen min”. Medan jag läst har jag funderat och skrivit anteckningar om varför jag läser det här och varför nu?

Tidigt i morse låg jag i sängen och scrollade min nyhetsvägg på fb. Där var, bland hundratals saker, två  ”nyheter” om Tito Villanova: från Hassan som jag såg redan i går och så denna här, från Leo Messi där han beklagar sorgen över den tränare som kanske betytt mest för honom i hans karriär. Fast i samma sekund, nej i samma tiondel som jag såg det här plingade till i mobilen och ett medl. från min argentinske vän Roberto dök upp. Roberto är journalist och författare  expert på Messi och har skrivit böcker om honom. Nu svarade han på en fråga, en detalj, om Messi som jag ställde för en vecka sedan. Minst. Vi har inte kontakt så ofta, kanske en gång varannan månad även om det nog blir mer nu när jag håller på att skriva om Messi. Men som sagt, drygt en vecka, efter att frågan ställdes. Dessutom har jag inte en massa Barça-vänner och sånt utan enbart Messis, och Valdés officiella och det kommer väl en uppdatering varannan vecka, kanske. Ser de aldrig.  Så sannolikheten att Roberto hör av sig i samma sekund som jag ser det här är ganska liten. Att det dessutom kopplas ihop med ännu ett offer för den satans cancern gör mig lite konfunderad. Inte rädd, ingen oro men med den smygande känslan av att det finns något annat runt omkring oss som vi inte kan förklara. Det känns inte helt fel…   …förtröstan och mod är något vi människor behöver mycket av.