Revanschen och historielösa HIF-are

Det var kallt och vinden svepte över ståplats i den gamla fula betonggraven. Men det som hände på planen gjorde mig lycklig, och varm och jag har ett väldigt starkt minen av att det ända var sol och att jag stod rakt framför den.  Det sistnämnda kanske är en efterhandskonstruktion  men det är så jag minns det och kanske minns jag det så för att det är hjärtat som memorerat upplevelsen.

Det var alldeles i början av 2000-talet och HIF hade kommit till Malmö för att klara upp en formalitet, ett möte i cupen, i typ november. Den kan ha varit när MFF låg i Superettan, när det var en perifer kraft i svensk fotboll likt stark fast nästan helt meningslös och överflödig bröstmuskler. Jag minns att MFF var deprimerande dåligt, för min omgivning och HIF mycket bra –  kanske var to m min favo Jozo Matovac ( en av de bästa spelarna som aldrig blev stjärna) med. Jag stod och hoppades, i tysthet för jag var omgiven av mina himmelsblå vänner,  på ett riktigt ras och att jag kunde få revansch för det som präglat hela mitt liv: 1-10-trumat på Olympia.  Det stannade fick 0-4 i en slags professionell barmhärtighet och nordvästskånsk nåd eller bara ointresse. Ingen tyckte att en riktig förnedring var på sin plats, ingen utom jag. För mig hade det betytt väldigt mycket men jag förmodar att ingen av de rödblå på plan hade samma behov av  rening och uppståndelse som jag. Det är synd, min splittrade själ hade mått bra av det!

Så idag är det dags igen, MFF-HIF i cupen och jag känner ingen lust att gå. Dels för att jag inte längre var jag ska placera mig när jag inte kan sitta på pressläktaren, dels för att jag någonstans är rädd för att få se bråk och känna hatet vibrera, oavsett från vilket håll det blåser fram. Att jag inte kommer känns det som jag står i solen trots att dagen bjuder klarblå himmel.