Emirs underbara revansch

MMMMMÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!!!! SMAJIC!!!!

I december satt jag med Emir Smajic berättelse om hans väg till ÖFK, hans eget manus till antologin om människorna i Superettanklubben Östersunds FK. Emir hade trots att han var ovan, skrivit en bra text som inleddes just så här: en passionerad radio- eller tv-kommentator skriker ut sin begeistring över en skyttekungs fotbollsmål. I det här fallet det mot Sirius, i finalen då Emir avgjorde vilka som gick upp i Superettan hösten 2012.

Detta är så konkret fotboll kan bli – den omedelbara och hänsynslösa lyckan över ett viktigt mål.

Sedan berättade Emir kortfattat vad som hände efteråt – hur korsbandet small i en försäsongsmatch 2013, då när han som 23-åring med fem extremt skadedrabbade seniorsäsongeer äntligen skulle ta nästa stora steg i karriären. Tillsammans såg vi till att kapitlet växte, att Emir berättade om den säsong som inte var. Med Emirs egen röst berättar han om tvivlen, den ständiga osäkerheten och de små, små belöningarna med korsbandsrehab. Det är en jävligt bra text och det verkar vara en jävligt bra kille, Emir. Jag känner honom inte mer än genom våra mail och mobilsamtal men jag kände hans storasyster när vi delade trappuppgång och hon var både allsvenskans i särklass hårdaste vänsterback och en trevlig granne.

Eftersom Emir, förutom bra bollbehandling och en perfekt ”boxkropp” säkert även har en del av syrrans attityd i blodet tror jag han har en väldigt ljus framtid i svensk fotboll. Så när han igår fick starta i en tävlingsmatch för första gången på 20 månader gjorde han mål efter 14 minuter, ett mål som gjorde att ÖFK kunde ta sin första seger för säsongen, kände jag också väldigt starkt för att skrika ut min glädje.

Vad jag framförallt slogs av var kombinationen av stenhård vilja och målinriktning med ödmjukhet. Det gjorde mig glad och det var extra roligt att jobba med Emir. Och jag tror, som gammal rehabhaverist, att även om korsbandsskadan var ett helvete gav det Emir något han kommer ha stor användning för i sin framtida fotbollskarriär, ja i hans liv över huvudtaget. Att motgångarna, de oväntade stoppen i karriären ändå för oss vidare, framåt.

1-0 mot Varberg var ett klassiskt mål. En lång löpning, med axel mot axel trycker han bort försvararen för att sedan ta sig an en hög studs på bollen strax innanför straffområdesgränsen. Han tar inte ned bollen, stoppar den inte, han bra avslutar fortast möjligt och Emirs avslut är stilenligt. Han har perfekt balans avvägd åt vänster med rakt ben och ren högervrist och bollen försvinner hårt och distinkt rakt in vid bortre stolpens gavel. I nästa ögonblick den enorma glädje hela hans kropp uttrycker när han rusar fram till huvudläktaren, pekar mot någon där uppe och sedan omsluts av lagkamraterna lycka och kollektiva glädje – målgester blir sällan vackrare och mer fantastiska än så här, både spontana och fulla av plötsligt förverkligade drömmar. (Se ÖP:s  1:24 min långa highlights här – tar lite tid att ladda upp)

Straffen tio minuter senare var inte lika bra. Ett lamt avslut mitt i målet som dessutom var så lågt att Wulff i Varbergsmålet lyckades hålla kvar fötterna och parera bollen. En riktigt usel straff men som liksom Emir bara kommer bli bättre. Så i går blev det bara ett ” MMÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL!!!! SMAJIC!!!! men det kommer väldigt många fler. Redan den här säsongen.