Så mycket sämre

Kvällstidningens löp skriker ut att ”TOMMY SÖDERSTRÖM BRUTIT TUMMEN”. Det tar några tiondelar innan jag kopplar, ah, den gamle hockeymålvakten, i TV. Han bryter alltså tummen i TV. Bra underhållning, utmärkt marknadsföring. Till hösten får vi se en 50-årig f d kändis som brukade uppträda i mask grimaschera när han bryter tummen på riktigt.

Jag förstår verkligen det stora intresset för program som Mästarnas Mästare och det nya som kommer till hösten med Kajsa Bergqvist som programledare. Hon ska få gamla stjärnor att hoppa längdhopp, höjdhopp e t c på bästa programtid. Jo, på fullt allvar förstår jag.

Jag förstår även  gamla, bortglömda stjärnors glädje över att får göra comeback i media och att programledare gärna vill vara programledare även om rollen kanske ibland blir lite komplicerad när man ska balansera verklig tävling med lättsam social lek.

Vad jag inte förstår är varför tidningarna måste skriva om det, på sportsidorna? Till exempel Sydsvenskan gör det. Varje TV-krönika verkar handla om hur bra deltagarna är och gissningar på vilka som ska vinna. I krönikor diskuteras på fullt allvar resultaten.

Till skillnad från när gamla artister möts och gör om låtar så att de ibland blir mycket bättre blir det här alltid så självklart mycket sämre. Mästarnas mästare är dock betydligt mer förnedrande, ungefär som alla artister sjöng falskt och ständigt spelade fel. Speciellt som de f d idrottarna ska försöka agera socialt och ganska många av dem klarar det inte eftersom just detta var drivkraften för deras framgångar för i tiden – de är stenhårda individualister och vinnarskallar som nu ska låtsasgulla socialt…

Kanske är programmens verkliga värde att de gamla, övermänskliga stjärnorna just visar sig vara mänskliga, åldrande, skröpliga, halvskadade numera. Att illusionen bryts men direkt ersätts av en annan. Under för mästarna acceptabla former, det kan vara värt en tumme. Värdet i att TV-tittarna liksom i hemlighet får njuta av bekräfttelsen på att alla är mänskliga, dödliga, inte bara de själva och deras värdelösa vardagskväll.

Men, och det ta är min invändning : det har fan ta mig inget med sport att göra, snarare är det väl den exakta motsatsen till sport: antisport! Det yttersta beviset på att all sporttävlingar i själva verket saknar värde och är en illusion för alla andra än de tävlande.