Emirs otur och fotbollsspelares fysionomi

Skrev förra veckan om den extremt otursförföljde, mycket lovande forwarden i Östersunds FK, Emit Smajic. Då hade han gjort comeback efter korsbandskadan, och den senaste ansiktsskadan – han spelar i mask. Den comebacken blev fantastisk för han gjorde 1-0 efter 14 minuter och såg till att ÖFK vann första seriematchen för säsongen. Sedan spelade man oavgjort borta mot Sirius. Då fick inte Emir vara med vilket var lite konstigt eftersom Sirus och Gamla Uppsala är hans moderklubbar.

Kanske berodde det på problem med bakre lårmuskeln för i går startade han, spelade en halvtimme och fick gå ut, just med en bristning i det som allt oftare kallas hamstring även på svenska. Men innan dess hade han hunnit kvittera Landskrona Bois 1-o-ledning. Den enda trösten är statsen: 2 startade matcher, ca 90 minuter och 2 spelmål. Det är ett tungt facit.

När jag tänker på Emir – en kolossalt stor centertalang som, inbillar jag mig, blivit väldigt ödmjuk tack vare/ på grund av  alla skador – tänker jag på Dan Sahlin. Inte enbart för att de båda är stora, välväxta, har bra teknik och spelar smart. Om jag minns rätt spelade Sahlin väldigt länge fotboll på en lägre nivå i Mälardalen för att han var lite bohem och ofta var skadad. Men så vid 27 års ålder gick han till Hammarby, gjorde succé och blev proffs i en mellaneuropeisk klubb med ordning och reda.

Så Emir borde skynda långsamt, baksidor lår kan vara ett lika stort gissel som korsband just för att ifall de börjar krångla blir det lätt kroniskt. Dessutom är det två av de tre saker som är fundamentalt för alla idrottare och som speciellt fotbollsspelare borde träna extra mycket men inte gör: bålstabilitet, hamstring och balans. Överhuvudtaget är det mycket märkligt hur ensidigt och hur lite fotbollsspelare tränar. Fast det är en annan bloggtext.