Erik, Pawel och Robin

Löjligt så lika matcherna mot Hallandslagen var. Två usla MFF-insatser efter tidiga mål och sedan virrigt, slarvigt och långsamt spel där motståndarna är värda både kvittering och i HBK:s fall även en ledning. Först på övertid kommer två MFF-mål mot en tokoffensiv motståndare som gör att segern ser stor och trygg ut.

Mot Falkenberg var Erik Johansson usel och blev utbytt i paus men det var ju som mittfältare och han är mittback. I går hade han kunnat bli utbytt som mittback om det fanns alternativ men med en halvskadad Helander finns inte det. Den hörna som HBK reducerar på, förbi ett helt passivt MFF-försvar kommer av en markboll från vänster där Ricardinho missar. Men bollen rullar alldeles framföra Erik Johansson som lätt hade kunnat spela ut bollen till hörna. Men han håller in steget och bollen räddas av Pontus Jansson som fläker sig. Men varför släpper Erik Johansson den bollen?  Helt obegripligt. Tycker mittbackarna är ett stort problem för MFF, ja hela fyrbackslinjen verkar instabil och osäker.

En av de få positiva sakerna förutom tre poäng – Pawels första allsvenska mål. Bra nedtagning, bra vändning och oerhört bra placerat – ett klassmål. Men Pawel verkar blanda mycket bra saker med mycket dåliga. Jag tänker t ex på den fantastiska vändningen mot Häcken men sedan ett miserabelt avslut. Men Ok, låt oss hoppas att de mindre bra sakerna enbart är nerver och orutin.

En annan positiv sak var att Robin Olsen fick rädda många närskott. Viktigt med räddningarna men framförallt viktigt med erfarenheten av att göra dem i matcher. Det är en konstig dialektik men backlinjens usla försvarsspel gör Robin till en bättre målvakt eftersom just närskott är så svårt att träna. Närskott kräver förberedelser, hundraprocentigt engagemang och läsning av spelet. De situationerna blir aldrig likadana på träning.