Henrik Larssons stora glädje

Det är omöjligt att inte smittas av glada människor. Som journalist känner jag Henrik Larsson som en ganska sur och butter spelare, trots vår historia i Celtic. Speciellt i Landskrona Bois var han väldigt svår att nå, så svår att han slutade prata och skickade fram assisterande istället. Därför så roligt att se hans glädje efter trean mot Djurgården hemma. Såg inte matchen men har sett Falkenberg mot MFF och BP. Det var inte kul för fotbollsvännen men inte oväntat. Kanske Henrik ändrat uppfattning till tränaryrket efter Bois och börjat om från början, insett att Falkenberg är ett självmordsuppdrag men att han i sin position inte hade något att förlora, bara vinna, vinna tillbaka kärleken till fotbollen, ja t o m ha en hyfsad relation till svenska fotbollsjournalister.

Att däremot, som Offsides Johan Orrenius gör, att hävda att han är en bra fortbollstränare nu, tror jag är fel. Men Johan är inte den förste svenske fotbollsjournalist som lite oväntat haussar Henriks tränarförmåga. Man vill så förtvivlat gärna ha en bra relation till  landets näst bäste spelare genom tiderna.

Henrik är säkert mer engagerad, säkert bättre, trevligare nu men är han bra?  Jag misstänker att han inte är det, finns inget tycker jag som talar för det än men det hindrar inte att vi kan glädjas med Henrik och hans stora glädje idag.