Barça-Atletico och impotensfotbollen

Jag minns alla dessa möten med stort välbehag och tillfredsställelse. Barça brukade alltid vinna och gärna med 4-3 eller 5-4. Det var alltid många mål. Dessutom bytte de ofta spelare. De som var mindre bra i Barça gick till Atletico och Barça köpte… ….Julio Salinas…

För utom det var klubbarna nära vänner eftersom de hade ungefär samma komplicerade förhållande till Real Madrid.

När de nu möts känns det inte alls lika bra. Det finns ett starkt drag av katolsk offerrit hos Blaugrana denna säsong. Tränaren har dött, Jesus har lämnat dem för det katolska Bayern och de spelar som matchen var ett evigt förspel. Det hånglas, upphetsas, smeks och goas köttsligt men de får aldrig upp den. De prövar allt men så fort de kommer i närheten av målet slaknar målkåtheten. Det är som om alla de senaste säsongernas lek och skönhet ska sonas. På samma sätt är Atletico folkligt ruala i sin inställning till mål och sex. Där finns en glädje, spontanitet och kåt nyfikenhet på allt, skit samma vad.

Barcelona har varit så dåligt denna vår så att jag nästan inte känner att de är värda ligatiteln. Det är däremot Atletico men ifall de vinner kommer de inte vara lika bra mot Madrid om en vecka.  Bra, men inte riktigt lika bra utan sakna lite av den hunger och dårskap som det innebär att kunna förlora allt. Är man redan halvmätt efter en ordentlig förrätt så saknar man något.

Dessutom har jag kvartsfinalerna i klart minne, då Barcelonas offensiva impotens syntes tydligare än kanske någonsin tidigare. Jag tyckte det var genant, jag blev nästan arg åtminstone mer arg än ledsen över att åka ur turneringen. Och vinner de inte i dag så kan jag se något positivt även i det att de kanske inser att man nu måste bygga om helt och hållet. Att man måste skaffa nya sorters spelare och ändra sitt spelsätt. Vinner man är jag rädd att man bedrar sig själva och fortsätter impotensfotbollen.