Ett land, en boll och 200 miljoner ständigt spelbara brassar

När Sambafotboll utkom för första gången för drygt 10 år sedan var kritikerna översvallande och kallade boken ”det bästa som skrivits om fotboll på svenska”. Den har inte blivit sämre.  Idag kommer en rejäl omgörning och uppdatering ut som Månpocket och jag minns att det jag älskade i den är kvar och det jag tyckte mindre bra om likaså. Allra helst hade jag sett att statistiken försvann så att det blev en ”riktig” bok  utan statistik för hur mycket jag än fascineras av det så förstör det min känsla för boken som berättelse. Statisk är anit-litteratur, tycker jag. statistiken är död så tom som enbart det ordlösa kan vara. Fredrik Ekelund delar inte min uppfattning.

Det är 550 sidor (500 löpande text 50 sidor stats) om fotbollens roll i brasiliansk historia, i kultur och dess eviga roll som ”nummer 10″ i samhället. Allra bäst tycker jag det är när Fredrik förvandlar gamla tiders hjältar till halvt mytologiska, halvt fotbollsrealistiska figurer. Denna nästan ”magiska realism” ( jo, journalisten Garcia Marquez skrev fotboll i på 50-talet) gör att Ekelund får bruk för den strama poesi hans språk förvaltar men inte alltid visar. Historien om brasiliansk fotbolls barndom är liksom när han ser barnen spela och möter strandfobollens sorglöshet, formulerat med närmast lyriskt leende. Jag tror han känner igen sig själv, att i den på planen ännu ständigt måljagande och mycket tekniske boxspelaren bor en äkta brasse.

Sambafotboll berättar även genom Fredriks egna intervjuer med såväl spelare som författare på ett nyfiket, ödmjukt, påläst  och respektfullt sätt. På varje sida, i varje sammanhang  känns det som Ekelund faktiskt är närvarande både som författare och fotbollsspelare. Här finns en iver, passion och livslång kärlek som drar i hans fötter och syns i hans texter. Det är väldigt vackert, det är som en entusiastisk skribent uttryckte det redan då för 10 år sedan: ”magi ända in i mål”.