Från tragedi till lycka på 48 timmar

Fotbollshjärtat är en märklig organism. I lördagskväll var jag djupt besviken och nedstämd. Istället för att gå på fest efter att Barça förlorat ligatiteln gick jag hem och surade. Framför mig såg jag årets totalt impotenta säsong upprepas.

Det kanske den gör men i så fall med en av de mest potenta spelare jag kan tänka mig som tränar. Luis Enrique var en Diego Simone, utan de där fula grejorna som Cholo höll på med och han är nog ungefär likadan, och lika bra, som tränare.

Jag minns honom redan i Sporting Gjion och som sådan blev han forward i OS-laget i Barcelona. Sedan värvades han av Madrid, spelade VM-94 men saknade något för att vara i riktig världsklass. Men Luis Enrique hade väldigt bra explosivitet, enorm attityd och sköt bra med båda fötterna. Men han fick inte alltid ut så mycket av all den energi han gjorde av med.

Så fick han inget nytt kontrakt med Madrid och blev Bosman, en tidig Bosman. Då skrev, Cruyff kontrakt med honom, borde varit Cruyff. Madrid blev galna och hotade stämma Barça fast det är oklart på vilka grunder. Ungefär som de hotade med stämma Barça när Samuel Etoo kom till klubben.

I Barça blev han mittfältare, först offensiv balansspelare och sedan defensiv. Det var inga fantastiska år för klubben men Luis Enrique var lagets hjärta precis som Pep Guardiola hade varit det före honom.

El Mundo Deportivo hävdar att dels Barca ska skaffa åtta nya spelare och dels att Enrique vill ha en ny typ av offensiva spelare. ÄNTLIGEN! Fernando Llorente sägs vara på gång men han är inte tillräckligt bra tycker jag. Torres har kapaciteten men saknar självförtroendet. Får man honom billigt är han värd en chansning. Vilka fler?  Jo, min vän Hassan hävdar att Eden Hazard är på väg och han är bra men fortfarande inte den fysiskt potente boxspelaren typ Zlatan.