Föraktet mot läsarna

580 tättskrivna sidor, med stark kärlek och stor passion.

Är det något som mer än annat symboliserar sportsidornas starka varumärke i dagstidningskriget, utmärker TV-kanaler (utom public service) och t o m Radiosporten under 2000-talet är det fotbollskrönikören/-experten – den insiktsfulle, drivne stilisten/bollretorikern med ett passionerat och äkta förhållande till fotbollen. Jag tänker på det när jag recensionsläser Erik Niva senaste bok och gör ett avbrott för att ta del av Max Wimans tankar i Sydsvenskan efter matchen MFF-AIK.

Jag förstår inte varför just Sydsvenskan alltid vägrat att ha en genuint kunnig fotbollsskribent, en som spelat själv, har känsla för både sport och språk? För Max Wiman må ha många goda sidor men de här två är inga av dem.

Visst, det finns förmildrande omständigheter vad gäller språket och analysernas djup. Max hade förmodligen bara 80-90 minuter på sig att formulera 2700 tecken. Fast varför inte sanera texten, begränsa den till 1500 något mer meningsfyllda tecken och göra något annat av det utrymmet så det åtminstone slipper bli en massa ”jag-utfyllnad” och miljöbeskrivningar. Eftersom Max bland alla ögonblicksbilder från ett öde och solbländad läktare försöker härleda att skymma målvakten är OK kunde man kanske lägga in kommentarer från de som tycker annorlunda –som t ex de redan citerade Özkan och Backe. De var ju hundraprocenetigt övertygande om att det var offside – är deras åsikter enbart intressanta när de stödjer Max verkligt spännande och högst personliga teori om att det var en bra match?

Faktum är att jag tycker man kan lägga in vad fan som helst i det utrymmet som en bantad Maxkrönika inneburit, även en plockannons hade ökat läsintresset.

En annan anmärkningsvärd sak är att Max har börjat att citera andra. Han gjorde sällan det förr utan lät auktoriteters åsikter liksom bara glida ned i hans egen dator. Det finns några fantastiska matchanalyser från förra och förrförra säsongen som är oerhört bra och så kommer plötsligt en krönika där han kan verka tveksam om bollens form,typ. Den här våren har det blivit allt vanligare att Max skriver ut namn på de som bekräftar/ eller berättar vad han tänkt… I ovanstående text är det Özkan och Backe, någon gång är det en spelare eller tränare som håller med Max till punkt och pricka och det verkar inte bättre än att Max börjar bli orolig för sin trovärdighet. Som om Max Wiman inte i sig var ett tillräckligt starkt kvalitetsbegrepp när det gäller fotbollsanalyser utan att han misstänker att läsarna inte tror honom ifall han inte namedroppar ett par ”experter”.

Kanske bottnar den här plötsliga och oväntade viljan att citera i att det några gånger blivit lite tokiga analyser. Förmodligen har någon velat driva med Max och levererat en helt galen åsikt som Max på grund av till exempel tidsbrist köpt och gjort till sin. Att nu ge cred. till ”experterna” är en slags garanti ifall någon försöker lura honom igen: ”Men Özkan sa ju så, och Backe, och Johannesson och Hareide…”

Jag tror även att sociala medier påverkat deras arbetssituation. På forum, bloggar, twitter och  sajter kommer andra, fristående, oberoende, erfarna ”amatörtyckare” med åsikter som ibland är stick i stäv med ”experternas”. När deras chansningar eller oförmåga avslöjas gång efter annan måste de till slut ta auktoriteterna till hjälp.

Man kan naturligtvis välja att skratta åt en osäker experts vedermödor men jag blir lite irriterad över så här pass kända och uppburna fotbollsexperters uppenbara oförmåga att förstå fotboll. Kanske börjar det bli lite tradigt att påpeka hur vilsna t ex Max och Chris är i den yrkesroll de haft i decennier men det bygger på att jag tycker att de sviker fotbollen, att fotbollen är så fantastisk att den är värd mer än dessa begåvade expertimitatörer. Och med ”de” menar jag varken Max eller t ex Chris utan deras självfallet arbetsgivare. Varför tycker inte SVT och SDS att deras tittare och läsare är mer värda än så här?