Messi – romanhybriden?

Det finns många sätt att tjäna pengar på Lionel Messi. Att skriva och sälja biografier är ett av de märkligaste och mest lönsamma eftersom i princip alla är skrivna utan att Messi själv sagt ett enda ord till författaren. Istället citerar man fritt och brett ur andra källor, gärna långa stycken, sällan med källhänvisning eller som i den nu aktuelle Guillem Balangue ”Messi – biografin”. Här har författaren dramatiserat en rad personers repliker till teater. Delen är indelad i scener, är 30 sidor lång och kallas ”En sann berättelse”. Ifall man nu döper om titeln ”Messi” till ”Messi –biografin” och det är en slag romanhybrid och inte en biografi så skapar titeln frågor. Ifall det nu en roman inte är en biografi, varför döpa om den till biografin som att antyda att detta är den definitiva, enda biografin?

Även det svenska omslaget gör mig konfunderad. Det utgörs av en minst fyra, fem år gammal bild. Den är dessutom väldigt mörk vilket rimligtvis ska antyda något negativt och fördolt? Där står det även att boken nominerats till The ”British Sports Book of the Year 2014”. vilket inte ska förväxlas med ”The William Hill Sports Book of the Year 2013”. Balangues bok var, av läsare, nominerad inte som en av de åtta biografierna utan som en av åtta fotbollsböcker. Det finns dessutom åtta andra klasser vilket gör att det sammanlagda antalet ”nominerade” sportböcker skrivna och publicerade 2013 var 64 stycken… Det är fortfarande ett urval men kanske inte fullt så exklusivt som omslaget försöker antyda.

Detta är en av de säkert minst tio biografier/böcker som skrivits om Messi har ingen av de jag läst har varit riktigt bra. Bäst är fortfarande min första, italienske journalisten Leonardo Faccios ”Messi” från 2011 och argentinaren Roberto Martinez ”Barçaargentinos” (-13) som egentligen handlar om argentinare i FCB men som liksom Faccio har förstahandskällor eftersom han under många år arbetade på en av de två dagliga sporttidningarna i Barcelona – El Mundo Deportivo. Den sämsta jag läst är fortfarande den som tidigare fanns på svenska: Luca Caiolis ”Messi – världens bäste” (Sportförlaget -12).

Varför just Guillem Balangue nu översatts till så många språk har förmodligen att göra med en bra agent och att det är VM – förlagen försöker cacha in för det överväldigande intrycket så här i början är att det gått väldigt snabbt. ”Messi – biografin” är nästan 500 tätt tryckta sidor och inget i läsningen har ännu övertygat mig om att boken inte kunde varit på 250 sidor, och betydligt bättre. Presentationen av Balangue gör mig ännu mer ifrågasättande: den nämner varken nationalitet eller bostadsort men redan på andra raden berättas att han skriver för ”brittiska Sky Sports”.

Jag är endast börjat på boken men är ändå liteirriterad. De båda översättarna Oscar Rossi och Jens Ahlberg saknar uppenbarligen fotbollskunskaper eftersom de hela tiden envisas med att skriva ”en klubb skriver kontrakt på med Messi”. Detta ”på” återkommer gång på gång. Plus att de kallar en klubbtröja för lagtröja, ”iklädd en Newell’s-lagtröja”. Citatet visar även graden av anglisismer och andra klumpiga satskonstruktioner i början och mitten av boken (där jag läst). Alla pesos och pesetas är dessutom översatta till euro, inte svenska kronor vilket man får förmoda en svensk läsare annars skulle uppskatta.

Det är en mycket märklig bok, absolut inte utan förtjänster men den blir inte bättre av den dåliga översättningen. Eller att den citerar långa textsjok från andra biografier. Men jag är ännu endast början och ska inte döma så hårt, jag ska inte döma överhuvudtaget.

Märkligare är att den får recensioner som inte recenserar boken. Olle Svenning hade häromdagen en helsida på Aftonbladet Kultur där han berättar sin egen sociopolitiska melodram om Messi med visst stöd från boken medan boken i sig inte får ett enda kvalitativt omdöme. I mitt tycke är det ganska falskt. Att recensera är inte att referera innehållet, att recensera måste innebära någon slags värdeomdöme. Samtidigt blir det alltmer av dessa beskrivande recensioner. Jag läste en anmälan av en spänningsroman i en större landsortstidning där 1500 av de 2000 tecknen beskrev innehållet, 300 författarna och så ett litet och vagt värdeomdöme i sista utgången. Kanske är det ett värdeomdöme i sig, det att inte avge något. På samma sätt som en inställd konsert också kan vara en konsert, enligt Ulf Lundell…

Vad gäller biografin så återkommer jag. Med värdeomdömen.