Italien, Uruguay, Argentina och fascismen på fotbollsplanen

I kväll kommer jag att förvåna mig själv med att hålla på Italien, före Uruguay. Känns ovant och främmande. Jag tycker att de senare spelar opolerat, nästan brutalt och alltid försöker alla tricks i boken. Att inte hålla på den lilla fotbollsnationen mot den stora är dock inte okontroversiellt – för mig själv. Samtidigt är Italien inte längre en stor fotbollsnation och det kommer bli en intressant kamp i kampen mellan två av världens mest cyniska fotbollskulturer även om de är detta av helt olika orsaker.

Luis Suarez är en fantastisk fotbollsspelare men en även en obehaglig, omoralisk spelare. Det ena förutsätter nästan det andra. Det faktum att han med sin hand stal Ghanas rättmätiga semifinalplats i Sydafrika borde ge ett retroaktivt straff i form av förlust i kväll.

Undrar för övrigt om inte karakteristiken av Argentinas fotbollskultur i Messiboken även kan stå för Uruguay eftersom de båda har en liknande 1900-talshistoria. Först stor europeisk immigration, sedan socialt välstånd, följt av militärdiktatur och deccennier av statliga mord tortyr för att sedan avslutas med en relativ fattigdom och en havererad välfartsstat vars enda riktigt framgångsrika exportprodukt är och förblir fotbollssspelare, i viss mån tränare.

Beskrivningen är inte heller olika många argentinare, och uruguyanska släkters modersland, Italien: fascismen, stoltheten och den överdrivna självbilden, det ständiga fuskandet oavsett om det gäller budgetöverskott, matproduktion eller fotboll.

Det faktum att man gav fan i den engelska överhetens tal om ”fair play” och överdrev motsatsen. Att dribbla, att luras är en del av den argentinska kulturen och att man alltid, i motsats till Brasilien, har haft ett start kollektiv. Att man har en självbild som är grovt överdriven vilket författaren Marcos Aguinis beskriver i boken ”Den grymma glädjen i att vara argentinare”. Det året Brasilien exporterade flest fotbollsspelare ( 2009-10) var summan 1 440. Samma år exporterade Argentina, vars 40 miljoner invånare blott utgör en femtedel av Brasiliens, 1 800.

Argentina har alltid sett sig som lillebror till Brasilien med sina stora naturresurser. Uruguay är en liten knatte som bosatt sig nära Argentinas hjärta: ”Argentina är ett neurotiskt samhälle med missnöjda invånare, vilka på grund av sin otillfredsställelse glider in i ett självdestruktivt beteende” skriver den ekonomisk-politiske kommentatorn Enrido Udenio i boken La hipocresia Argentina från 2007.

Är Italien ett blivande Argentina eller Uruguay vars social misär ännu inte eskalerat tillräckligt mycket för att föda stora internationella fotbollsstjärnor?

Låt oss se hur pass väl teorin stämmer i kväll.