Till Luis Suárez försvar

Jag beundrar Luis Suárez. Utan tvekan är han en av världens mest innovativa och kompromisslösa forwards, med boll. Mer med boll än utan. Det må vara radikalt att bokstavligen försöka ”käka upp” motståndarnas backlinje men det fungerar inte när kamerorna är fler än målchanserna.

Alltså hatar även jag Suárez, för hans Tysonbett, för hans rasistiska hånfullheter, för att han alltid är beredd att filma eller på annat sätt vinna fördelar – som att kasta sig direkt efter bettet och hålla för munnen som om den där armbågen från Chellini verkligen träffade och borde resulterat i ett rött kort. Men. Det riktigt vedervärdiga, att Suárez först attackerar och sedan misstänkliggör offret, är att vända på rollerna om orsak och verkan, fick mig att vända på dessa. Min vän Frank Östergren, själv diagnosticerad med ADHD, gav mig orden:

”I stället för att håna och vredgat ropa på vedergällning; fundera istället varför.
Med stor säkerhet, utfunderat på avstånd, har Luis Su´srez en sjukdom som utlöser beteendet. Kanske är diagnosen Trouttes syndrom, i kombination med något annat. Bitreflexen kan liknas vid ett extremt tics, framkallat under stor stress och under mycket särskilda förhållanden.”

Fotbollen föder ett allmänt förakt för rättvisa. Med några straffområdeskameror hade domaren omedelbart fått reda på vad som hänt och kunnat visa ut Suárez. Därmed hade Italien förmodligen vunnit matchen, Uruguay tvingats åka hem och hatet hade ersatts med hånfullhet och skämt.

Istället för att rannsaka sig själv straffar FIFA nu Luis Suárez extra hårt. Han behärskade inte stressen på planen och straffet med böter, träningsförbud och arenabannlysning är inre olik medeltidens hämnd med strupstock och stympning. Man struntar i orsaker och ser enbart verkan.

De FIFA-bossar som inte behärskade sin girighet och sålde ut all världens fotbollspelare och supportrar till Qatar för några silverpenningar – är det någon som tror att de kommer dömas efter verkan, att de får ett rättvist straff?