Touren på svenska

Det är en blekare bok på svenska. Kanske för att accentuera att det viktiga är ”stort”, inte hårt och mörkt. Sedan kan man kanske ifrågasätta vad Lance gör på omslaget år 2014.

Johan Jakobsens epokgörande pedalbibel ”Tour de France – historiens om världens hårdaste cykellopp” (Natur &Kultur) heter inte så på svenska. Man har bytt ut danskans ”hårdeste” mot ”största” som om allt hängde på storleken, för litteraturintresserade svenskar. Det är naturligtvis inte storleken utan lidandet som är det intressanta.

Men man kan också konstatera att ifall man läst den på danska, eller engelska, behöver man den inte på svenska. Den svenska omarbetningen innebär att det blir sammanlagt en eller två sidor om de svenska prestationerna. Det är allt. Det är å andra sidan något för originalet ignorerade svenskarna helt och hållet. Jag kan kanske förstå att han inte nämnde ”östdansken” Sven-Åke Nilsson som kom bland de 15 bästa fem år i rad runt 1980 men varför han i den danska utgåvan inget ägnar Gösta ”Fåglum” Petterssons tredjeplats 1970 mer än en bisats är märkligt. Nu har Jakobsen funnit en intervju i Velo Sport från 2009 och det är intressant men kanske inte värt pengarna.

Under hela återläsningen, jag läste den förra våren på danska också och en recension kommer senare i veckan i Norrköpings tidningar, frågar jag mig: hur fan klarar de det – dubbelt så långt lopp fast på lika många dagar, skitkassa grusvägar, inga följebilar, massor av solsting, punkteringar, tunga cyklar utan växel och ändå en medelhastighet av 26 km/t (debutåret 1903) i stället för dagens 39…

Ok, bergen var inte lika många och branta men det självklara svaret är naturligtvis doping.

Visserligen lär årets åkare liksom förra säsongens vara betydligt långsammare än senaste decennierna cyklister – de är också höjda över alla dopingmisstankar så länge de inte är dömda vilket de alltid blir efteråt. I princip har ingen av Tourens vinnare, någonsin, varit odopad men det är dopingens funktion som förändrats.

Förr var doping en dygd, förmodligen en nödvändigt, lidandet var inte möjligt att uthärda för en vanlig kropp. Före Andra världskriget var det vanligt med smärtstillande och konjak. Efter kriget började man experimentera med amfetamin eftersom alla krigförande länder tillverkat massor av knark åt sina soldater under kriget. Det blev mycket över, om man så säger… … bara England tillverkade 72 miljoner tabletter åt cirka 2 miljon man.

Cyklisterna blandade olika cocktails, toppat med sprit. Det är också nu de flesta dödsfallen i cyklingen äger rum – före dopingen började uppmärksammas i mitten på 60-talet. På 70-talet kommer hormonerna och från att ha varit små, rangliga, skraltiga anorektiker blir plötsligt cyklisterna biffiga, på 90-talet kommer bloddopningen och med den väldigt stora välväxta Cyklister som Indurain och Riis, och inte Ullrich som flyger upp för backarna. Det var när han för första gången blev omkörd av den 40 kilo tyngre Indurain uppför ett berg som den lille senige klättraren Luis Herrera lade av. Bums. Han parkerade cyklisten och satte sig i följebilen. I dag är man alltmer fokuserad på gener och celler och det är fortfarande doping men det är doping för att vinna, inte för att uthärda. Visst du lär bli lite trött, och dålig i magen i fall du vill vara topp 30 men det är inte längre livsfarligt att trampa runt Frankrike…

Men du vinner aldrig utan att dopa dig…