Cykeltjuven

Vad som gör Joakim Jakobsens bok så underbar är att den delar själva loppets förtjusning för gränszonen mellan fakta och fiktion, tro och lidande, människa och myt. Som historien om Coppi och Bartali. Fausto Coppi var kommunist, renlevnadsmänniska, spenlig, extremt långbent och satt två år i allierat fångläger. Han organiserade den första åkarprotesten i Girot, han fick barn med en gift kvinna som tvingades fly till Sydamerika och han revolutionerade cykelåkning vad gäller material, kost och teknik.

Mot honom stod fullblodskatoliken Bartali, ständigt i kontakt med Påven och Gud, sällan utan stora pastarätter, ännu större gester och cigarrer. Han var säkert lika otrogen han, men i tysthet. Folk kysste den väg Bartali cyklat på. Det existerade ett religionskrig i Italien, mellan katolicismen och kommunismen och mellan bartalistas och coppianistas.

Men redan året före, 1948, innan Coppi debuterade i Touren tävlade Bartali och hade problem. Han låg 21 minuter efter ledaren, men före Alperna, när den italienske premiärministern Alcide De Gasperi ringde honom en kväll.

Italien, liksom f ö Grekland och delvis Frankrike, befann sig uppdelat i de två stora helt oförenliga politiska blocken. Våldet ökade, i Grekland ledde det till ett inbördeskrig med minst 20 000 dödade/mördade och Italien stod på tur. Speciellt den här dagen då den djupt respekterade kommunistiske Togliatti svävade mellan liv och död efter att ha skjutits vid ett offentligt möte.

Gino, sa premiärministern i allvarlig ton, det ser illa ut, riktigt illa ut. Jag vill gärna vete en sak, sa De Gasperi och gjorde en konstpaus: ” kan du vinna Touren?”

Bartali svarade att han inte visste och att det bara var en vecka kvar.

”Det är viktigt Gino, Det är oerhört viktigt för Italien och för oss alla”.

På morgonen den 15 juli 1948 satte sig Bartali i sadeln och sedan cyklade han iväg, som i trance. Han krossade det 2360 meter höga berget Izoard och var i mål efter lite drygt 10 timmar. Sex minuter före närmaste konkurrent och 18 före ledaren. Nu var han bara 1:06 efter och Italien översvämmades av glädje och stolthet. Den italienska fackföreningsrörelsen avblåste nästa dags utlysta generalstrejk, militären stannade i kaserna. Och Bartali fortsatte krossa både berg och motståndare. Till helgen var de framme i Paris och Bartali var en halvtimme före tvåan.

Till nästa år var ”Hägern” på plats och slaget om Italien fortsatte, men nu på landsvägarna…