Man har lagt gräs i Båstad

I några år har Båstadstennisen levt på damtennisen, mediemässigt. Det är där de stora namnen annonserats ut, det är där Sverige haft sina få framgångar med en väldigt sensationell finalplats till Johanna Larsson förra året.

Det här året kom inte medienamnet, alla seedade åkte ut i första omgången liksom alla svenskorna. Mina fb-vänner som är här försöker förgäves ge bort sina biljetter men ingen vill ha dem.

Hur herrtennisen slutade vet jag inte ens. Men det var väl en svensk som vann en match?

Mitt ointresse, och brist på kunskap speglar tyvärr svensk tennis av idag – trots den relativa Halleluja-känslan av att nu äntligen ha en spelare rankat under nr 300, i Världen. De som lett svensk tennis de senaste 20 åren måste ha lyckats göra allt fel – för alla förutsättningar fanns där: tränarna, kulturen, pengarna, media, precis allting. Och de finns fortfarande i fall man jämför med andra lagidrotter. Jag tror helt enkelt det var för bra vilket ledde till att man rekryterade fel personer. Det blev fel folk i förbundet, en tränarkultur och en idé om hur man skapar tennisspelare som gjorde att många av talangerna i världsklass bara höll två, tre år som seniorer innan de tvingades lägga av. Allt medan marknadssidan fortsatte att leverera i världsklass. Säsong efter säsong.

Det bekymrar mig eftersom jag sitter och skriver det här i solen på tomten på finaldagens morgon i Båstad. Mina grannar, vänner och mina klubbkompisar i Giffen, bokbeståndet på biblioteket – allt är beroende av tennisturneringens framtid. För det är inte Agnes på centercourten som drar massorna till Båstad, eller svenska förlorare. Det är inte ens vädret som nästan varit perfekt, i alla fall när jag varit här även om regnmätaren skvallrar om ett lågtryck förra helgen.

Samtidigt har man rivit Riviera Hotell i kvarteret bredvid och bygger andelslägenheter i rasande fart. Tennisbanorna som hörde till hotellet är bebyggda med en jättelik gräsmatta som ingen är på någonsin. Jag har faktiskt aldrig sett de som äger tomten och huset ovanför vara där nere. Aldrig. Så av de vackra röda grusbanorna i Båstad har blivit en gräsmatta som vattnas ihärdigt men ingen använder. Det är en talande bild av ett av de största misslyckandena i svensk idrottshistoria någonsin.