Modou Barrows brott

Modu Barrow är en av de bästa och mest ödmjuka skyttekungar jag sett på elitnivå. En som har minst lika många assist som mål. Efter matchen mot Giffarna frågade jag vad de allsvenska scouterna sysslat med när de inte värvat honom från Varbergs Bois under vintern. Nu vet jag, scoutrapporterna var kortfattade och där stod: ”misshandelsdom i oktober 2012”.

Det är även förklaringen till varför IFK Norrköping släppte Barrow efter sju matcher för dem 2012. Barrow dömdes till 180 timmars samhällstjänst för misshandel: han hade enligt domen gett en kvinna en ”lavett” samt knäat henne och trampat på hennes huvud”. Det måste dock ha varit ett milt våld eftersom han inte dömdes för grov misshandel.

Ifall detta gör Modou Barrow till en sämre människa och fotbollsspelare, så dålig att man inte kan ha honom i en svensk elitfotbollsklubb kan diskuteras. Liksom i fallet Albornoz och Gernht anser jag att en människa och förstagångsförbrytare alltid ska ha en andra chans och att man inte är en sämre människa för att man begått ett brott och avtjänat sitt straff. Den som aldrig begått ett brott, aldrig syndat är välkommen att kasta första stenen här i kommentatorsfältet…

I det här sammanhanget känns det adekvat att referera till en av Anja Gatus krönikor i SDS från VM. Efter en match med Chile går Miiko Albornoz bara förbi de fyra svenska journalisterna. Det bör man naturligtvis inte göra, man bör alltid respektera massmedia men jag misstänker att det har med just Anjas närvaro att göra. Anja tyckte ju efter Albornoz villkorliga dom att han inte borde få spela mer fotboll i varken MFF eller i Sverige. Att ett brott, ett litet brott i förhållande till domen, inte kan sonas utan att vissa brott ska straffas hela livet.

Jag förstod inte Anja och de andra högljudda haters som då dök upp. Och jag förstår faktiskt inte Anjas upprördhet och offerroll när hon gråter ut i krönikan efter att Albornoz ratat henne. Jag undrar också om de välkända MFF-supportrar som då hävdade att de aldrig skulle se MFF med Albornoz i laget – följde de verkligen det löftet/hotet?

Borde vi inte alla, Anja, Modou, Miiko och svensk elitfotboll bara gå vidare?