Henrik Larssons lycka

Det är pudeldags på Maxtiotår. Jag tippade, nej jag var så säker på att Henrik Larssons Falkenberg skulle åka ur allsvenskan att det bara sjöng om det. Jag var så pass säker på det att jag ifrågasatte vad Erik Niva sysslade med och misstänkte underliggande motiv när han tippade samma lag på en slutlig kvalplats. Förlåt Henrik och förlåt Erik!

Falkenberg ligger endast fem poäng ifrån en sådan kvalplats, det blir en lång, tuff, höst och risken att Falkenberg åker ur är fortfarande ganska stor men det låter inte så om dem så som jag ”visste” i mars.

Efter halva serien har de tagit 17 poäng mer än vad jag fastslog och sjungs det i Falkenberg är segersånger. Högst sjunger förmodligen Henrik Larsson. Han var en extrem tävlingsmänniska, åtminstone före nedvarvningen i Helsingborg. När hans lag vann var han lycklig, när det förlorade gick han förbi den mixade zonen, de flesta autografskrivarna utanför Celtic Park, försvann bakvägen från Olympia.

Likadant som tränare. I Landskrona Bois var han efter poängtapp sur, butter, kortfattig, korrekt men allmänt otrevlig. Och det var ofta så under de tre åren i Landskrona Bois. När de vann, speciellt den första säsongen charmade han media, log, hade tid och hejade på alla och envar. Under sista säsongen sågs han alltmer sällan till.

I Falkenberg har han med löjligt små resurser samlat ett gäng ratade wanna-bies, några hårt jobbande importer och fått dem att intill perfektion göra det enda som de är bra på – kämpa! De ligger i rätt positioner, de vinner närkamper, de spelar med hjärtat, kämpar med kropparnas begränsningar i 90 minuter och i allsvenskan 2014 räcker det väldigt långt. Efter halva serien räcker det till en placering före till exempel det i jämförelse ofantligt rika, meriterade men i Halalid varande Helsingborgs IF.

Ingen jublar mer än Henrik Larsson. Hans lycka är överväldigande och smittsam. Han skriker ut sin glädje, hoppar upp och ned, kramas med alla som vill.

Falkenberg engagerade honom för att det inte fanns så många andra att välja på. Det ansågs, inte enbart av Maxtiotår, som en hopplös uppgift och i slutet av oktober kanske det kommer vara så, att Falkenberg ändå åker ut men det har ändå varit en enorm lycka och revansch för Henrik Larsson – som tränare och som människa.

ps Halalid är den brantaste uppförsbacken i hela Helsingborg. Jag är född mitt i den.