Vad kom först: fotbollstränarens cynism eller journalistens okynnesdissande?

Ordningsföljder kan vara komplicerade, som hönan och ägget eller ifall ett fb-inlägg blir en bloggtext alternativt bloggen resulterar i en fb-diskussion.

Under alla omständigheter har det blivit en spännande diskussion på min vän Ronnie Sandahls fb-sida. Ursprungligen handlade den om golfbollen Mikael Stahre fick i ansiktet och ifall allsvenskans tre suraste och mest buttra tränare alla förknippas med AIK: 1. Alm, 2. Stahre, 3. Rikard Norling.

Jag hävdade att dels: Alex Millers humör är oslagbart i det här sammanhanget (han var folkilsk), dels att Rikard är den kanske trevligaste och ärligaste fotbollstränaren jag någonsin arbetat med.

Jag hävdade att en del av den bild Ronnie fått av Rikard kan bero på att hans respekt – för fotbollsjournalister som ställer korkade frågor och sportjournalister utan något som helst kunnande om fotboll och tränaryrket som ändå betygsätter och dissar tränare/spelare – kan ha brustit ibland.

Jag hävdar att jämfört med andra journalister och kritiker är ”fotbollsexperten/sportjournalisten sällsynt obildad och okunnig. Vilket har resulterat i namngivande av Sportbladet-journalister som själva har spelat fotboll på hög nivå (Kalle Karlsson är ass tränare i en Div 2-klubb) Robert Laul har enligt Ronnie gjort ”flera säsonger i Superettan”. Vad gäller just erfarenhet menar jag att Sportbladet är ett undantag och att det finns en praktisk och teoretisk sida av detta. Och att formell utbildning inte alltid är avgörande för hur man förstår och analyserar fotboll d v s fotbollsjournalistens jobb. Erik Niva är en lysande fotbollsskribent men har förmodligen inte spelat fotboll över pojklagsnivå.

Ronnie, författare och filmregissör, menar tvärtom att fotbollstränarna har en osedvanligt kunnig och välutbildat gäng kritiker att tampas med, i motsats till bl a filmregissörer.

Jag tror kärnan är följande, jag citerar nu mig själv: ”Menar du att en filmkritiker måste veta allting om ljussättning, kameravinklar, klipp e t c för att vara en seriös kritiker och bemötas med respekt? Är det inte snarare så att filmkritikern istället för att fokusera på hantverket bedömer filmen utifrån ett perspektiv som liknar publikens (där resultat och känslor är helt avgörande) medan fotbollsexperten ofta identifierar sig med publiken (0-0=dålig match, en bra tränare vinner och en dålig förlorar, en bra spelare gör mål e t c ) istället för att fokusera på hantverket, analysen, värdet?”

Där är vi nu!

Diskussionen om kritikern/betygsättarens roll, uppgift, utbildning e t c tycker jag personligen helt enkelt är skitintressant! Speciellt som sportjournalistens roll och uppgift, krav och etik i princip aldrig någonsin seriöst diskuterats. Det är synd men inte speciellt förvånande…