Stahres största fel

Jag tror att IFK Göteborg 2012-14 kommer bli historiska: ​​Hur en klubb kunde satsa så mycket, göra så fel och under tre säsonger blunda för de uppenbara felen. Micke Stahre och Håkan Mild var ingen bra kombo och den ene skyddande den andre, oavsett vad. Nu har IFK en ny sportchef, förhoppningsvis är hans prestige mindre.

Orsakerna till fiaskot är två. Det andra stora felet (det första är taktiken, se förra texten) är att Micke Stahre har några spelare som inte håller den nivån sm de andra sju, åtta, nio stjärnorna gör. Jag tänker på de som är så långt från de mittfältsroller som Stahre bara älskar att köpa spelare till, jag tänker på de som ska mota mål och göra mål.

John Alvbåge (som dock är betydligt bättre än Sandberg) har en högsta nivå som är tillräcklig men ytterst sällan har han varit där i FIK. Våren för två år sedan, då IFK spelade extremt defensivt och han fick mycket att göra, efter Sigurdsson och före Bjärsmyr – då var han där, bland de tre, fyra bästa i allsvenskan. Sedan har han tappat, gör tyvärr stora misstag och mår säkert ganska dåligt. Samtidigt måste IFK lita på sin förstemålvakt. Det går inte att byta målvakter huller om buller – inga målvakter blir bättre av det.

Det kan vara OK att inte få veta vem som ska stå förrän två timmar innan men det jävliga är att du under matchen inte vet om du skall stå nästa – oavsett hur bra du spelar. Den osäkerheten tvingar dig till att göra mer än du skall, försöka visa dig bättre än du behöver visa dig och ibland, inte alltid, leder det till misstag. Många målvakter säger att de inte gör så här – alla målvakter gör det. Från Neuer och nedåt.

Ifall jag varit Stahre, eller vem som nu eventuellt kommer efterträda honom, skulle jag satsa på Alvbåge hösten ut- även om han ibland svajar och dippar. Under åren med Stahre har han misshandlats flera gånger – Alvbåge behöver stöd, inte misstro.

En spelare jag verkligen känner för är Robin Söder – en talangfull liten kille vars karriär troligtvis förstördes av Jörgen Lennartssons vinnarambitioner. Söder som slet av korsbandet i U-21-EM:s semifinal 2009 men tvingades spela vidare och inte därefter har lyckats återfinna det steg han hade före skadan. I fall det beror på skadans mentala effekter eller inte kan jag spekulera i men Robin Söder gör sällan mål. Han missar enormt mycket och har varken självförtroendet eller känslan. Vissa mål går inte att undvika, vissa gånger blir det mål men Robin Söder är inte en boxspelare för ett lag i allsvenskan topp, speciellt inte om man enbart har en enda boxspelare men 20 mittfältare. För mig är det obegripligt att man inte satsat på att köpa en bra, tung forward som dels kan göra mål dels är en bra spelare att sätta uppspelen på för att hinna flytta upp det alltför lågt liggande laget.

Man kan också sammanfatta det så här: under två säsonger betydde Tobias Hysén oerhört mycket för IFK Göteborg, och för Robin Söder.

Hur man åtgärdade Hyséns flytt – jo man köpte en norsk afrikan som såg bra ut utan boll – som var stor och sprang men kanske inte alltid sprang rätt eller fick med sig bollen. En spelare som ofta var på fel ställe och som med andra ord verkar ha väldigt svårt att anpassa sig till allsvenskan och IFK.