Människan vs Elitidrottaren

Gläds åt Therese Alshammars relativa framgångar i EM – två finaler när man fyllt 37 år är imponerande. Precis som Lars Fröhlander vilken nu vid 42 år är simtränare i fundamentalistskägg och ändå blir fyra på SM (vilket kanske bör ges perspektivet att av 30 startar i EM hade svenska herrarna inte en enda finalplats…).

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på det som en variant av det Carolina Klüft och Viasat Sport gör – de har ett eget dagligt program om Ungdoms-OS där hon möter andra, kända svenska f d relativa världsstjärnor
i studion​. ​De​ ska väl prata gamla minnen mellan några snuttar från idrott på en nivå som är positiv men kanske inte alltid så intressant. ​Ungdoms-OS… …har knappt hört talas om det…​

Att prata minnen med andra semi-pensionerade idrottare kan knappast vara det​ Carolina drömde om när hon lade av. Det positiva för de här idrottarna som inte helt kan släppa rollen som kändisar med bekväma sponsoravtal är att de faktiskt fortfarande uppbär stor respekt, och beundran. Men exakt hur kul är det att hyllas för en finalplats när man har olympiska silvermedaljer? Människan Klüft och Alshammar mår säkert bra men jag är inte säker på att elitidrottaren i dem gillar det här lika mycket.

​I fall Alshammar tävlar mot sin kropp, vilket hon säkert gör – vore det inte mer spännande att försöka sig på en annan sport – se hur bra man kan bli med bra och rätt träning, med alla den kroppskännedom och vilja hon bär på? För ifall Therese mister sina sponsor tror jag inte hon fortsätter med simningen en dag till. Efter drygt 20 år i bassängen, hur lågt kan ens nyfikenhet och livsbegär sjunka, hur mycket är det värt i kronor räknat? ​