Varför måste vi acceptera läktarterrorism?

Det här är inte svårt. Antingen är man för eller så är man emot. Låt mig ta de urartade demonstrationerna i Limhamn förra helgen som ett exempel.

I teorin handlade det om att vi är
​väldigt ​många som inte vill se nassar på våra gator. Vi kan inte hindra dem att vara där men vi kan visa dem att det finns ett starkt och folkligt motstånd mot vad de står för. Vi kan visa att det är hela samhället, unga och gamla, svarta och vita, judar och palestiner.

Jag skulle själv vilja visa min avsky men jag får inte det. Varje anti-fascistisk demonstration kidnappas av våldsälskarna och anti-demokraterna i AFA. Man kan svänga sig med retorisk som att polisen angrep en ”i grunden fredlig” eller ”i huvudsak ickevåldsam” men det handlar ändå om att polisen först reagerar när demonstrationen försöker angripa nassarna, när demonstrationen också inkluderar massor av människor som inte vågar visa sin identitet. Sedan kan man alltid diskutera hur polisen ingriper men det är aldrig de som kastar första stenen.

Ytterst gäller frågan demokrati och att demokratin måste försvaras med fredliga och demokratiska medel.

Nu fick na​s​sarna​​ stå och njuta av hur en demonstration emot dem återigen sköt sig själv i foten. Hur det urartade, hur människor skadades och hur allting blev ett bråk mellan demonstranter och polis. Tänk om vi istället rensade bort lössen ur fanan och vi alla tågade till nassarna torg, omringade det och stod där tysta, stirrande. Tiotusen av oss. DÅ, först då hade nassarna blivit rädda, kanske t o m insett att vi alla är emot dem.

En del av de som förstör demonstrationer förstör även fotbollsmatcher. De tycker att det är viktigare att markera sin närvaro, att visa sin makt än att stödja laget och klubben, under matchen. Det råder ingen tvekan om vad klubben, spelarna och 95 procent av supportrarna tycker om bengaler som tänds under matcherna – ändå gör man det och kommer gång på gång undan med denna form av läktarterrorism.

Det stora problemet är inte att ett fåtal, förmodligen unga män, vill förstöra demonstrationer, vill förstöra MFF-matcher. Det stora problemet är att det är så många som accepterar det. Arrangörerna av demonstrationen i Limhamn visste att AFA skulle komma dit och de visste att det skulle urarta, att AFA skulle ”sno rubrikerna”. Och de accepterade det.

Alla de hundratals MFF-supportrar som står runt bengalbrännarna accepterar på samma sätt att dessa unga män ”snor matchen”, att de skapar oreda på planen, ofta enbart gynnar MFF:s motståndare och att det kostar MFF mycket pengar i böter. Det hade varit så enkelt att plocka bort dem, inte av polisen utan av de riktiga supportrarna på läktaren. Bara lyft ut dem eller fotografera dem utan maskering. Förklara för dem att det inte är OK.

Det hade varit enkelt för MFF (spelare, ledare) att göra klart för den här lilla minoriteten av supportrar och deras närstående, stillatigande vänner i klacken att MFF inte accepterar det här. Att kräva att ”antingen är ni för oss eller är ni mot oss” – att svenskar tvingades ta ställning och göra det offentligt, för demokrati och mot våld. Det vore bra för vårt land.