Varför DIF-rull i backlinjen känns som bättre än Basket-VM

Det har varit mycket fotboll, och lite basket i helgen. VM-turneringens brist på intensitet, på fysik på närvaro är uppenbar när man bläddrar mellan fotbollskanalerna och VM-matcher. Det är något som fattas i basketen – kommentatorernas intensitet, att det är tyst under spelet – kanske är ljudet den största skillnaden för visst borde sex biffar på drygt två meter och 100 kilo muskler som går på samma boll under korgen ge mer närvarokänsla än Djurgårdare som rullar boll i backlinjen. Det är märkligt men sant, basketsändningarna saknar fotbollens dynamik och troligtvis är ljudkulisserna största skillnaden. Men även ljuset, man har ramat in VM-planerna med mörk reklam för ”Caixa” ( vilket är katalanska för kreditinstitut) och det gör allting annat extra blekt. Allting är ljusrörsblekt och det bidrar till att TV-produktionen
​i jämförelse ​ känns blekt, stelt, färglöst.

Jag njuter ändå, av basketkvalitéen, av matchernas jämnhet och nästan allt de initierade kommentatorerna säger utom då de gubbgnäller på t ex t-shirts. Men basket i första omgången är trots jämna matcher inte lika spännande och lika närvarande som fotbollens första halvlekar.