Taktisk Tata-triumf

Jochen Lööws första match som världsmästarcoach. Mot Tata Martino och hans​ första match som Argentinas nye coach efter de ​n​ nästan fiaskoartade ​säsongen​ i Barcelona.

Argentina ledde ”VM-finalen 2.0” i Düsseldorf med 4-0 innan man släppte foten från gasen i 49:e minuten. Det slutade med 4-2 men hur det slutade: en taktisk slakt!

Tyskland och Lööw gick i samma fälla gång på gång. Ifall Argentina genomförde den här varianten cirka tio gånger så ledde tre av dem till mål.

​ ​Egentligen gjorde man ​bara ​det som Algeriet försökte göra i VM men inte helt lyckades med, plus att Argentina har ​väldigt ​bättre avslutare ​, och en briljant DiMaria som jag aldrig sett bättre än nu, utan Messi.

Tyska mittbackarna är långsamma men stöter gärna ändå upp till mittlinjen. De följer sin forward i ryggen. Den ytan som bildas bakom ska ytterbacken täcka upp. Vad Tata gjorde var att han lät Zabaleta söka sig in cirka fem meter på tyskarnas planhalva längs sidlinjen. Sedan tog Di Maria en löpning från tyskarnas straffområde bak till mittlinjen, med mittbacken i ryggen. Där fick han bollen och med ett stillslag spelade till Zabaleta (markerad av ytterbacken) som spelade bak till en försvarare som stod vid mittlinjen utan markering eftersom Gomez sällan jobbar bakåt utan alibiförsvarar. Mittbacken/mittfältaren kunde sedan sätta en hård boll längs marken på antingen Zabaleta eller DiMaria som naturligtvis var betydligt snabbare än mittbacken. Två gånger spelade DiMaria fram lagkamrater till mål och en gång avslutade han själv med en chip över den inbytte Weidenfeller som för en gångs skull inte stod upp utan gick ned på ett knä och fick se bollen smita förbi öronen.

Visst tyskarna hade mycket boll och Gomez lyckades missa minst två givna målchanser och var riktigt usel men det var ändå Argentina som vann matchen, i första hand inte tyskarna som förlorade. Utan Messi spelade man ofta på ett tillslag och mittfält och anfallare löpte mycket utan boll. Framförallt gillade jag de många hårda raka uppspelen längs marken på mötande mittfältare eller forwards fötter. På det viset spelade man sig igenom tyskarnas halvhöga press och det var underbart att se att man vågade slå de passningarna. Dessutom alltid framför spelaren, inte där spelaren är i passningsögonblicket.

Detta tycker jag är den största utmaningen för svensk fotboll de kommande åren – att utveckla passningsspelet så det blir snabbare och i högre utsträckning längs marken. Med alla konstgräsplaner som nu finns existerar inga undanflykter längre.