”Laissez-faire” landslaget är en förebild

Jag känner starkt för det portugisiska fotbollslandslaget. De​t​ som satt i system att inleda varje kvalserie till stora mästerskap med en ”chockförlust” i svenska dagstidningars nätupplagor. Jag gillar att de verkar ha en så avslappnad attityd till hela den här pompösa cirkusen med kvalfotboll.

Portugal förlorar alltid i början av kval. De förlorar dessutom på hemmaplan. De senaste sju, åtta åren, förmodligen i den runda läderbollens evighet, har de​t​ radat upp hemmaförluster i VM- och EM-kval mot smånationer, inte enbart Albanien. Och det är inte första gången de förlorar mot Albanien. För några år sedan ​​förlorade ​det ​hemma mot Danmark, och var det Ungern? Traditionerna går ända tillbaka till 1967 då de förlorade den inledande EM-kvalmatchen mot Sverige och Inge Danielsson gjorde de båda svenska målen i en flimmrig svartvit svensk TV.

Hade Gibraltars förbundskapten haft mer tur i lottningen hade han fått inleda ​med en presskonferens ​mot Portugal på hemmaplan, i Portugal. Han som inför gårdagens ”hemmaförlust” på 0-7 mot Polen sa att ”alla kan besegra Polen en bra dag”.

Nej, jag vet. Gibraltar hade inte ett enda avslut på mål mot Polen men det är petitesser – alla kan besegra Portugal en bra dag i Portugal.

Så nu när Moder Svea kraftsamlar inför kvällens rysare och miljoner och åter miljoner europeer sjunger nationalsånger runt om på kontinenten medan de tittar på unga rika män i färgglada kortbyxor som står uppställda ​i en fint och rakt led ​​medan de​ mumlar nationalsånger. Då, just i det ögonblicket är det befriande med bristande stolthet och nationalism med stora naggar.

Jag vet inte om det har något med att det faktum att några landets forna kolonier i Afrika och ganska usla fotbollsnationer ​ (Angola och Moszambique) nu lånar pengar till det krisande Portugal. Jag hoppas det – Portugals ”laissez-faire” landslag är en fotbollsmoralisk förebild.