Arvet efter Lagrell (Hamréns brister)

Jag brukar gilla alla Lunkans uppdateringar på facebook. Lunkan är en genuint trevlig människa och hans hälsningar från sommarhuset i trä och från olika fotbollsarenor är lätt att bejaka. I helgen hade han en jag inte gillade: Lars –Åke Lagrell hade gratulerat honom till både giftermål och namnbyte. I sig har jag inget emot det, tvärtom, men Lagrells namn fick mig att minnas dennes 40-åriga gärning i svensk fotbolls tjänst.

Lagrell gjorde säkert många bra saker för svensk fotboll, självfallet men han lämnade svensk fotboll med ett arv, ett katastrofalt arv.

Han var den ytterst ansvarige för byggandet av Friends Arena. En skandal i sig eftersom det inte sköttes som det skulle i den moderatdominerade kommunen. Sedan visade det sig att alla kalkyler var fel och det kostade svenska fotbollskillar och tjejer många hundratals miljoner kronor innan Folksam tog över de galopperande skulderna våren 2014. Friends är den sämsta affären ett svenskt idrottsförbund någonsin gjort och hade drivit förbundet i en stor och genant konkurs ifall inte gamle folkrörelsevännen Folksam städat upp.

Att Friends inte klarat av säkerheten och att det fortfarande lär ha landets sämsta fotbollsgräsmatta är i sammanhanget petitesser men visar hur dåligt ”underlag” beslutet hade.

Den för svensk elitfotboll allvarligare konsekvensen var att för att minska de stora kostnaderna tvingades förbundet spela inkomstbringande vänskapslandskamper. Det gav pengar men samtidigt rasande Sverige på rankingen eftersom man alltid, nästan, fick stryk mot de välkända motståndarna. Dessutom lyckades Hamrén varken med offensiv fotboll eller få motiverade stjärnor i matcher vars ENDA syfta var att tjäna in pengar åt förbundet.

Motsatt taktik har Schweiz haft som med sin positiva och attraktiva fotboll fyller hemmaläktarna mot nationer de alltid besegrar. Detta har gjort att samtidigt som laget misslyckas i turneringar, får stryk och tappar poäng hemma mot lag som England och Island, det vill säga inte är så bra, är rankade bland de tio bästa i världen. Tack vare vunna vänskapsmatcher.

Att ständigt förlänga kontrakten med förbundskapten Thomas Dennerby var inte heller något som Lagrell borde var stolt över.

Den andra stora delen av det lagrellska arvet som jag har lite svårt för är valet av Lasse Lagerbäcks efterträdare. Lagrell ville ha nytt friskt blod, frågade den ännu äldre Svennis, ljög under processen och ljuger fortfarande om detta (enligt Svennis memoarer) och valde till slut Hamrén.

Nu skall jag ta upp en del av Hamréns brister, med exempel:

Hamrén har konstiga trupputtagningar – hans första nya spännande innermittfältare var den då pensionsfärdige, 34-årige Markus Lantz. Detta enskilda ärende är fortfarande det märkligaste Hamrén har gjort. Jag skrev om det mycket när de hände och även hur Lantz och hans agent, i mina ögon, lyckades manipulera en betydande del av svensk fotbollsjournalistik.

Hamrén har ständigt plottrat med laget – framförallt är backlinjen en katastrof. Han började med hösten 2010 med Granqvist som många av oss såg som Mellbergs naturlige efterträdare. Nu, hösten 2014, är han det, men först efter att han åkt in och ut ur laget/truppen dussintals gånger.

Hamrén har svårt att ta ut en startelva – han byter ofta spelare i halvtid.

Hamrén har svårt att få spelarna att följa hans taktik – en rad gånger har han klagat på att spelarna inte gör vad han vill. Om det är stolthet eller något annat vet jag inte men jag vet att det är förödande när en ledare offentligt går ut och skyller misstagen på de underlydande. För respekten och för motivationen.

Hamrén har svårt med lojalitet och ledarskap – det mest uppenbara exemplet är omklädningsrummet i halvtid i första EM-matchen mot Ukraina. Fortfarande finns det två versioner av hur Hamrén ville laget skulle spela: Hamréns version och alla spelarnas version. Allt tyder på att spelarna själva gjorde myteri i den pausen. Tyvärr tycker fotbollsforskare och och landslagsjournalister inte att det är så viktigt.

Hamrén har offentligt dissat spelare och hanterat dem på ett förödmjukande sätt. T ex att byta ut Safari i halvtid mot Holland borta efter ett dåligt inkast. Eller att låta en matchovan Pierre Bengtsson spela en landskamp, som vänsterback. Dessutom tycker jag att Bengtsson som högerback är näst intill förödmjukande eftersom han inte klarar den rollen. Eller hans uttalande om Anders Svensson hösten 2013 – ingen ledare dissar sin centrale ledare på planen för att denne är alltför gammal samtidigt som man efterfrågar hans tjänster och kräver hans lojalitet.

Hamrén verkar ha svårt att värdera spelare. Många av de han satsat på har visat sig inte hålla – och då har de ändå fått sju, åtta landskamper.

Hamrén är livrädd för att prova nytt och ungt. Det är Zlatan som fixat in Durmaz och Zengin i startelvan och det verkar inte helt fel – det finns i alla fall något att bygga på vilket inte var fallet med Elmander och Toivonen som väl båda gjort cirka 40 landskamper ganska misslyckade landskamper under Hamrén.

Det viktigaste, enskilda misstaget Hamrén har gjort är dock uttalandet som följde på att han inte ville komplettera en landsslagstrupp med en allsvensk forward utan hellre lät platsen vara vakant. Att på det viset dissa alla yngre, inhemska spelare – att säga till dem att ni är så kassa att ni inte ens är värda att få följa med och lära var ett uttalande som går stick i stäv med allt det som svensk idrott står för. Det ledde inte till någonting när förbundet egentligen borde fixat en stång, tjära och fjädrar, knutit en färgglad, matchande halsduk om Hamréns hals och burit ut honom från svensk fotboll för evigt.

Så arvet efter Lagrell lever i högsta grad vidare, påverkar svensk fotboll dagligdags och det känns inte alltför bra att tvingas förvalta detta. Därav mitt närmast historiska beslut att inte gilla Lunkans fb-uppdatering. J