Arvet efter Lagrell

Det är väl inte jätteofta jag köper SvFF:s förklaringsmodeller om varför alla i världen är emot​ svensk fotboll​. I går köpte jag den. Det är klart att det handlar om politik. Parken i Köpenhamn är en sämre arena än Friends och inkomsterna är större men det sitter med en dansk farbror och beslutar​i kommittén som bestämde spelplatser för EM 2020. ​

Pressen vill idag gärna salta i såren och framhäva Friends många defekter men jag tror det spelade mindre eller ingen roll. Göran Havik på förbundet hävdar att det dåliga gräset inte var något som togs upp – kanske för att alla förutsätter att gräset på en arena av den här klassen (tre miljarder) ska vara bra. Inte heller det dåliga taket och den bedrövliga säkerheten ska ha behandlats och värderats.

Nu tror jag visserligen att det var något som betydde men allra mest betydde internkorruptionen i UEFA. Att Azerbadjan och Ryssland får EM-matcher är absurt, under nuvarande politiska, humanitära och moraliska omständigheter. Däremot är det säkert ett utmärkt val utifrån ekonomiska och bilaterala förbundsvärderingar.

Att antingen England eller Skottland fick värdskap var väl OK även om jag inte tror så mycket på en ombyggd Hampden Park. Cardiff och Wales var en röst från att putta bort Glasgow och det var märkligt att de inte gjorde det. Och Dublin, vilket är en del av den brittiska fotbollskulturen både spelmässigt och geografiskt, fick matcher. Det känns bara löjligt.

Ett annat problem, för Friends, är ägarsituationen. Jag är själv lite osäker på vem som egentligen äger Friends för närvarande men om jag förstår det rätt äger Sveriges alla licensierade fotbollsspelare fortfarande en del – den del som borde ha varit såld till det där jättelika, mystiska fransk-quietiska konsortiets för länge sedan.

Att det inte blir någon EM-fotboll där gör inte försäljningen lättare.

Än mer oroande är en text i Idrottens Affärer. Den från början så initierade och välskrivna web-tidningen och sportekonomi har den senaste tiden tappat nästan all tillförlitlighet. Den här texten är inte enbart rörig – det är en nyhetstext med en massa tyckande och antydningar. Och dessutom, som alltid numera, är den inte signerad. Så rent etiskt är Idrottens Affär på en nivå där man överhuvudtaget inte kan lita på ett enda ord. Samtidigt är de här antydningarna så många och återkommande att något måste ligga bakom det.

http://www.idrottensaffarer.se/event/2014/09/fotbollens-svarta-fredag

Apropå etik så citerar Patrik Sjögren i Sportbladet Sepp Blatter under fredagen :

” Fifa har ett exemplariskt etiskt system som är helt överlägset alla andra sportorganisationer, skröt Blatter.

Detta dagen efter att Fifas etiska kommitté tvingat exekutivkommittén, innehållande bland andra Sepp Blatter själv samt Uefa-presidenten Michel Platini, att lämna tillbaka de klockor de fått som presenterar av det brasilianska fotbollsförbundet under sommarens VM-slutspel. Alla värda motsvarande 187 000 kronor styck.”

Det är med andra ord inte enbart svensk fotboll som mår dåligt, internationell fotboll är tyvärr allvarligt sjuk! Och det allra värsta är att det inget finns att göra mer än ​att gilla läget.

Ur Sportbladet:
”Uefa:s exekutiva kommitté består förutom ordföranden Michel Platini av fem vice ordföranden och elva ledamöter.

Av de 13 länder som tilldelades arrangörskap hade åtta representation i exekutiva kommittén – Spanien, Italien, England, Danmark, Tyskland, Holland, Ryssland och Rumänien.

Två länder, Bulgarien (Sofia) och Israel (Jerusalem) ansökte, men fick nobben. Övriga sju medlemmar av exekutiva kommittén (Frankrike, Turkiet, Grekland, Ukraina, Norge, Schweiz och Slovakien) representerar länder som inte ansökte att få vara med och arrangera EM 2020.

Nu blir det London och Wembley Stadium som får EM-finalen, samt de båda semifinalerna.
München, Baku (Azerbajrdzjan), St Petersburg och Rom får varsin kvartsfinal samt 3 gruppmatcher vardera.

Köpenhamn, Bukarest, Amsterdam, Dublin, Bilbao, Budapest, Bryssel och Glasgow var vardera en åttondelsfinal samt 3 gruppspelsmatcher.”