En mässa för Honken

Ifall jag hade en hjälte i Tre Kronor så var det Honken. Han var garantin för att Sverige inte släppte in så många mål mot Sovjetunionen och spelade jämt med tjeckerna. Det blev aldrig många insläppta med Honken, känns det som. När han slutade blev det ofta tvåsiffrigt och genanta förluster, matcher som man knappt ville se, men tvingades att göra, för att Tre Kronor blev så utspelade. Mitt Sverige reducerat från stolthet och tacklingar och täckande skott till ett gäng gulklädda kycklingloosers med husvagnsreklam på bröstet.

Så Honken, inte så medial, inte så spektakulär men en relativ vägg. Nu skyndade jag förbi Idrottsförlagets monter på mässan (på väg till förlagsmöte) men kunde bara inte låta bli att smita in och säga ”tack Honken”.

Leif, som jag sedan titulerade honom, är nu mest pensionär och gillar att komma ut och prata minnen. Fortfarande ”hoppar jag in och jobbar lite då och då” vilket fick mig att tänka på honom som en symbol för den generation 40-talister för vilka arbete var en väldigt viktig del av livet – gemenskapen, lönen, folkhemmets trygghet vilade på LO-anslutna arbetstagare. Det ser inte längre ut så, Sverige är annorlunda, men Honken som symbol för illusionen och det trygga, säkra Sverige lever i starkt i mitt minne.